Innan jag glömmer det igen , jag måste ju berätta en sak till om Gibraltar. När vi promenerade ut där mötte vi många  män, mest militärer, dekorerade som julgranar,  men även civilklädda i kostym. De skramlade nästan av alla utmärkelser och medaljer som hängde på dem, plus att de flesta av dem också bar en vallmo på slaget. 

Sedan när vi satt och väntade på vår lunch och försökte schasa bort alla duvor och måsar som landade på borden runt oss för att sno åt sig icke avdukade matrester smällde det. Flera kanonsaluter som hade effekten att fåglarna försvann och höll sig borta ett tag. 
Liksom i London högtidlighöll man Remembrance day, eller Poppy day, till minne av första världskrigets slut och för att hedra de som stupade då. 

Vi packade ihop, pratade lite mer med stockholmsparet i husbilen bredvid, och körde vidare. Först till Fuengirola för att lämna av tavlorna på galleriet, vilket visade sig lättare sagt än gjort. Eva-Guns beskrivning var inte riktigt anpassad för husbil, eller så var smågatorna i Fuengirola inte anpassade för husbilar. Många arga tutningar senare kom vi iallafall ut på Strandesplanaden i rätt riktning och hittade en parkering vi kom in på. Nu skulle vi bara hitta till galleriet också och uppgrävda gator gjorde att vi snurrade lite extra till fots också.

Väl framme mötte vi kvinnan som sköter galleriet och som jag varit i kontakt med tidigare. Jättetrevlig, men det är ju inte konstigt eftersom hennes svenska hem visade sig vara tio minuter från vårt på cykel. Den lilla världen igen! Hon visade var mina tavlor skulle hänga och vi bytte för en stund ut hundarna mot en säckakärra och gick tillbaka till bilen och hämtade tavlorna. 22 kg kräver en kärra när det handlar om flera  kvarter. Då möter vi en P-Lisa som talar om att vi måste ha biljett, och pekade på automaten. Så klart tyckte jag och skulle trycka ut en. Utan att fatta hur man skulle göra. Till slut fick jag stopp på en engelsk gentleman som visade mig hur,  så vi slapp någon P-bot. 

När tavlorna kontrollerats så de var hela efter resan lämnade vi dem, tog hundarna med oss och körde äntligen till camping La Buganvilla utanför Marbella, där vi ska stå i elva dagar. Till vår glädje är den väldigt trevlig och välskött och vår plats ligger öppet med utsikt över havet och lagom skugga av stora träd. För nu har det blivit riktigt varmt! 

På kvällen gick vi ner till havet och gick någon kilometer i vattenbrynet i månens sken. Siri var den enda som badade, det  är mycket vattenhund i henne – utom när det handlar om schamponering vill säga! 

Vi firade ”semestern” med Aperol spritz på en öppen bar på stranden innan vi gick tillbaka, nattade vovvarna och tog en pizza på campingens restaurang. Vid bordet bredvid satt en familj, mamma, pappa och två barn i åtta-tioårsåldern. Glatt och harmoniskt! Så dök det upp en ensam man som de tydligen pratat med innan och frågade om han fick slå sig ner. Det fick han. Han tittade längtansfullt på deras öl, och pappan frågade om han ville ha en.  Inte skulle väl han, men OK då. Ölen kom in, rann ner och sedan åt han upp båda barnens kvarlämnade mat. Mamman tyckte helt klart att han var trevlig och lämnade sitt telefonnummer och sade att han kunde bo hos dem om kan kom till deras stad.  Barnen försvann och pappan blev allt mindre road i  takt med att mamman tindrade mer och mer mot den andra mannen. När vi gick (hade gärna stannat för att följa upp dramat) stod pappan i baren och drack medan mamman nu närmast kvittrade vid bordet. 

Idag har vi påbörjat den fjärde veckan av vår resa, och Mannen har storstädat bilen medan jag tvättat allt i maskinerna här. Lakan, handdukar, kläder så nu är vi redo för resten av tiden vi planerat.

Plus att vi hann med en stund på stranden. Fast det blåste för kallt för att bad skulle locka.