Efter Cordoba hade vi ställt in siktet på Ronda, en annan liten stad med moriska anor. Inte så långt fågelvägen, men landvägen…. puh! Serpentinvägar. Högt uppe. Med stup bredvid. Inget kul om man som jag är höjdrädd.
Fram kom vi i allafall och hittade ställplatsen vi skulle stå på. Tyvärr var inget eluttag ledigt, men vi klarar oss utan. Saknar bara att kunna köra kaffebryggaren. Å andra sidan är det ju highclass med handbryggt kaffe.

Efter att ha snurrat runt lite till fots hittade vi ner till den gamla staden. Jodå, morerna har varit i Ronda också. Vi satte oss på en liten servering och via gester beställde vi in blandade tapas. och fick så vi teg. Efter fem olika, alla goda, frågade servitrisen om vi ville ha mer och vi nickade. Det blev fem till, sedan kunde vi knappt röra oss. Tio tapas för två, fyra stora öl och notan blev 30 Euro.

En romsk kvinna kom fram och tiggde och när hon inte fick pengar ville hon ha hundarna. Så dumt att det inte finns på kartan ens.
Vid bordet bredvid satt en kvinna från Schweiz som reste ensam med buss och tåg och bodde på vandrarhem. Familjen hennes var hemma och tyckte hon behövde egentiden. Tufft gjort!

En tur bort till den gamla tjurfäktningsarenan och Puento Nuevo med utsikten, sedan började vi gå tillbaka på gågatan med massor av affärer. Hittade en affär med bara solfjädrar. Vilken önskedröm det hade varit när jag hade som värst vallningar!
I går frös vi när solen började gå ner, så det blev i stället var sin jacka. Lite onödigt eftersom jag hade jacka i bilen, men den är snygg!

Vi var fortfarande mätta vid åttatiden, men tänkte att något lite måste vi väl ha i oss för att inte vakna mitt i natten och vara hungriga. Så vi lämnade hundarna i bilen gick runt hörnet till en liten kvarterssylta, där det satt fyra lokala gubbar och ljög med var sitt glas rödvin. När vi kom in öppnade personalen upp dörren in till finrummet, dvs riktiga restaurangen med dukade bord och brutna servetter. Det där att bara ta något lite gick inte så bra. Salladen visade sig vara en middag bara den, och den grillade pluman var himmelsk. serverad med bakad potatis och ris. Jag åt hälften av min portion, Mannen slickade tallriken.

Paltkoma.

I morse knappade vi in Gibraltar på Eva-Gun. Om vägen mellan Cordoba till Ronda var hög, smal och kurvig var den bara ett förspel till dagens etapp. Tror inte jag släppte handtaget i taket en sekund. Mannen är värd en guldmedalj för att han klarar av körningen så galant!

Dagens ställplats är nere i hamnen  i La Linea,  staden som ligger på den spanska sidan gränsen till Gibraltar.  På ena sida har vi klippan, på andra alla fritidsbåtarna, eller snarare yachterna. Man kan även hyra en liten husbåt i någon glad färg här!

För att komma in i den brittiska kolonin fick vi visa passen. Mannen hade en ide om att vi skulle gå upp på klippan. Vi är inte alltid överens. Jag påpekade höjden och sade att det gick linbana upp, och om hundarna fick åka med där så. Annars gick turbussar, för £37 per person. Frågade inte ens om hundarna. Och apor? Vi har väl mött vilda apor så det räcker? Fulla med loppor och löss, och hur reagerar Siri som tror hon kan leka med duvor?

Det blev fish ’n chips på en restaurang på torget i stället, för jag hittade ingen Afternoon Tea. Servitören var minst sagt rörig och det tog en jäkla tid. 45 min efter vi hade beställt surnade jag till och började klaga. Högt. Han hade visst glömt vår beställning helt, och efter ytterligare 10 minuter fick vi in den. När jag gick in för att betala (enda chansen) frågade han om allt varit till belåtenhet (med andra ord ville han ha dricks) Mitt svar var att You make Manuel in Fawlty Tower seem like a genius. Han fattade inte det heller.