I flygande fläng kom vi till Andalusien där första stoppet blev Almería. I Almería har såväl romare, fenicier, morer, pirater och kristna levt, och alla har satt sina spår. Fenicierna grundade hamnen, och det var där vi parkerade. Kanske inte världens roligaste plats, men säker, väldigt central och vacker om man gick 25 meter från bilen. I hamnområdet regerade ett gäng vildkatter, under ledning av en svart katt av okänt kön. Hen var helt orädd för hundarna, flinade och sköt rygg när de kom, så för deras säkerhet fick de vara inne i bilen när vi var där.

Nu var vi ju inte så lång tid i bilen, utan traskade mest runt och upplevde stan. Till exempel Alcazabal, ett fort från 900-talet och La Chanca, fiske- och flamencokvarteren från den moriska tiden. Naturligtvis med stopp för tapas med lämpliga drycker till.
På morgonen var det inte flygplan utan båtar som väckte oss när de brummade igång och iväg.

Torsdagen startade, ja efter hundrunda och frukost som jag inte vill tjata om, med bilfärd upp till Granada. inte jättelång, men jättetråkig tyckte Mannen. Genom karga bergsområden, nästan utan bebyggelse. Jag hade programmerat Eva-Gun till en parkering högt upp i Granada, och då kunde han i alla fall inte klaga på att det inte hände något. Smalt, kurvigt och brant. Visst bjöds det en hisnande vy över Alhambra, men vi ville komma lite närmare och körde ner till den stora parkeringen vid huvudingången.
På vägen passerade vi Albayzin, grottorna i bergsidan där det bor människor. Har du liksom jag läst ”Sju systrar” har du kanske en romantisk föreställning om dem. Det har inte jag längre.

Eftersom vi hade hundarna med kunde vi inte gå in i själva Alhambra, men väl runt hela borgen, eller snarare anläggningen, utomhus. Den skapades under slutet av 1200-talet och är oerhört imponerande. Dessutom hann vi med ett strövtåg nere i de gamla stadsdelarna innan vi körde till campingen vi bokat strax utanför stan.

Förutom all andra intryck känns alla backarna och trapporna i benen nu.