I förrgår kväll var det Mannens dag i köket, vilket innebär att finns det en restaurang inom räckhåll så går vi dit. Ibland blir det fullträff, som igår.

På den lokala restaurangen ute i Erbes delta talade man bara spanska, men hade åtminstone översatt menyn till engelska!

Efter dagens gapskratt som aptitretare åt vi först en otrolig sallad till förrätt och friterad fisk som varmrätt.
Det kändes tvunget att påpeka stavfelet för den oförstående servitrisen. När jag pekade på ordet och frågade vad det var kvackade hon som en anka för att förklara. När hon fick veta vad det stod trillade hon först ihop, sedan kastade hon sig över menyerna och slet till sig alla på engelska.

Vid femtiden på morgonen väcktes vi av glada spanska röster och bildörrar som slogs igen där ute. De försvann och det blev tyst. Muttrade och somnade om.
Klockan sex skriade åsnan och Siri ville ut och leka med den. Fick henne på andra tankar och somnade om igen.
Klockan sju vaknade vi av en jättesmäll, följd av flera mindre. Det visade sig vara startskottet till en jakt ute på våtmarkerna. Förmodligen var det jaktlaget som kom vid fem och parkerade strax intill. Tyckte de kunde skjutit åsnan också när de ändå höll på.
När sedan kylen började pipa för att gasolen var slut gav vi upp och gick upp. Morgonpromenaden blev utmed våtmarkerna.
Våtmarkerna ja. Där fanns ett enormt fågelliv och måste vara ett himmelrike för kunniga fågelskådare . Själv kunde jag bara känna igen några olika hägrar. Flamingos som tydligen brukar samlas där under sin migration lyste med sin frånvaro.

Det var ganska lugn trafik under lördagen, och stoppet blev en trevlig camping i Xeraco. Den sista biten tyckte Maj-Gun vi skule köra mellan citrusodlingar där träden dignade av frukt.

Om det var en slump eller inte, men vi hamnade intill två andra svenska ekipage på campingen, ett från Öregrund med en bedlingtonterrier som gärna lekte med Siri och Selma.

Här är väldigt fräscht och fint överallt, och det finns dessutom en liten bar som gör utmärkta Mojitos.

Själva samhället är relativt öde. Massor av tomma restauranger och butiker, förmodligen i pandemins spår. Stranden är lång och fin, vågorna höga, men fortfarande för kallt att bada. Enligt mig i alla fall. Det är nog ovanligt kallt här i år, men i lä och sol varmt, så jag har lagt av vantarna nu.

I natt, vid fyratiden, vaknade jag och Siri av skottlossning. På avstånd i och för sig, men ingen jakt den här gången, mer automatvapen eller skottsalvor.
Nu på morgonen verkar allt som vanligt, lugnt och skönt. På strandpromenaden mötte vi ett gäng äldre herrar som inte verkade ett dugg upprörda, och sedan ett gäng lika gamla andra gubbar som kom i kortege med sina mopeder (riktiga gamla mopeder) och tutade och vinkade.

Vi har ju åtagande längre söderöver, annars hade jag gärna stannat här några dagar.