Vår eminente vinbonde verkade lite stressad på vinprovningen igår kväll. Han försökte dölja det, men det lyste genom. Förklaringen kom en timme senare då bilarna vällde in. Sammanslaget med att han berättat att deras tre döttrar var bortlämnade över natten räknade mästerdetektiven ut det. De hade fest! Det enda som störde var att inte vi blev inbjudna och det som förundrade var att bilarna körde hem framåt småtimmarna. På den mörka, smala, snurriga vägen. Men kanske Closseau var medbjuden.

Nåväl, morgonregnet sköljde bort allt och var över tills vi skulle gå morgonrundan. Står man halvvägs upp på ett berg finns det mer att bestiga. Vilken tur på alla sätt för oss alla fyra! Gladast av alla var nog Siri som sprang, hoppade och skuttade som besatt, upp och ner, fram och tillbaka. Överskottsenergi som behövde komma ut!

Färden gick sedan vidare söderut. Trafiken var mycket tätare idag, särskilt runt Lyon. Inget kul, tycker jag.

Vi bestämde oss för att GPS-tanten borde få ett riktigt namn, och eftersom hon för det mesta informerar oss bra om trafiken heter hon numera Eva-Gun, en hommage till Eva-Gun Westford som nu lämnat polisen.

Om ni inte fattat det än är vi vinfantaster, och ett favoritdistrikt är Gigondas, granne med Chateau neuf de pap. Där stannade vi, och missade restaurangen i byns matservering med fem minuter. De är inte överflexibla överallt här. Men vi är ju en rullande matkantin och undertecknad skickade ut Man och hundar och svängde ihop (dvs snabbtinade medtaget i kastrullen) lite koreansk kycklinggryta med nudlar a la Jennie Walldén.

Jag hade lovat att spotta och köra, och vi började på Chaveau du Gigondas, med högt betyg i Tripadvisor. Hur trist som helst, typ gå runt och se men inte röra på hyllor. Flera kändes igen från Systembolaget, ungefär en tia billigare och knappast värt att köpa med sig.
Och om man hittade något kunde man be tösen bakom disken att få prova. Ett existentiellt problem att bestämma sig så vi gick vidare. Utan att hitta något annat öppet ställe.

Färden gick vidare till Avignon. Campingen vi sett ut visade sig ha stängt den siste oktober, och på ställplatsen hängde killar som jag i min fördomsfullhet tyckte bara väntade på bilar att knacka och tömma. Det blev alltså den andra campingen. Kö av husbilar in, men vi fick en plats med el. Mitt emot den stod en cirkusvagn med fyra klassens clown och en kommunpoet och kommenterade att där kunde vi inte stå. Det kan vi visst, morrade jag, och dirigerade in Mannen som backade. Och såg inte en rot som stack upp en bit och tog tag i fotstödet. Jättekul tyckte clownerna och poeten. Inte vi, och jag fick kliva in i bilen för att åka vidare och få en annan plats.
Det fick vi, en man kunde köra rakt in in. Det var bara det att fotstödet gick ut, men inte in. och det går inte att starta husbilen om det är ute. Larmet tjuter, that’s it. Några kalla timmar i mörkret senare gavs det upp och lades till morgondagens problem.

Men Avignon är vackert på kvällen över floden.