OK. sätt på en kanna kaffe, brygg en kanna te eller korka upp en flaska vin. Sedan kan du börja läsa.

Vi sov som planerat väldigt bra i Andernach och på morgonen var vi kändisar utan att ha gjort bort oss. Die enda Schwede av 80 husbilar på ställplatsen. Två holländare och en italinare, resten tyskar. Alla hälsade på oss.

Vi tog en lång skön promenad utmed Rhen på morgonen innan vi körde vidare i lugn takt och njöt av såväl vyer som små byar. Sådär som resan är planerad. Stannade till och rastade hundarna och åt en gulaschsuppe medan vi beskådade hur de långa pråmarna vinklade sig förbi under Loreleyklippan, utan att bli bedårade av älvan som lär sitta där uppe och locka dem i fördärvet.

Samtidigt kom vi på att vi skulle tillbringa natten på en vingård, och hittade tre lämpliga med bara små avstickare på vägen mot Colmar som var nästa mål på rutten. Det visade sig bara att alla tre var fullbelagda när vi kom dit. Vi hade som sagt tagit det lugnt hela dagen i förvissningen att det var lågsäsong och inte så många ute. HA! Husbilar har blivit nån jäkla pensionärspandemi i hela Europa verkar det som.
Mannen sa att vi skulle köra direkt till Colmar, dit vi skulle komma vid åttatiden på kvällen enligt reseplaneraren. Innan köer och Umleitungs, och en massa SMS att vi var välkomna omväxlande till Frankrike eller Tyskland.

Jag insåg att Colmar inte var någon bra idé så sent, och vi hittade en annan camping på vägen, Archensee, och ringde dit, och visst var vi välkomna. Bara kör in , registrera er i morgon bitti och restaurangen är öppen. Kanon! Parkerade, utfodrade vovvarna, gick en runda med dem, och sedan gick vi till restaurangen där vi serverades en jätteportion schnitzel med pommes, sallad och rödvin.

Sedan gick vi hem till vårt rullande hem, och åtminstone jag somnade till Skavlan på plattan. Mannen påstår att han såg det, men det är nog ljug. Natten borde ha varit god, bara det i Tyskland ständigt närvarande ljudet av en Autobahn på varierande avstånd (tro fasen att tyskarna älskar att komma till Sverige), men verkmästaren i magen hade synpunkter på de senaste dagarnas kosthållning, och hävdade att han bara godkänt en dag i veckan med kött från fyrbenta djur, och inte först currywurst, sedan köttbullar (Mannens dag i köket), gulashensuppe och sedan schnitzel på det.
Siri som brukar ligga mellan oss i husbilen gick av någon anledning ner och lade sig i sin korg och jag hörde att hon frågade Selma om man kunde dra för till vår sovavdelning.

Så blev det morgon och efter en tur till grannbyn och tillbaka i förgäves jakt på frukostbullar checkade vi in, åt frukost på mitt hembakade rågbröd, duschade och checkade ut igen. Det var bara en dryg timmes förd till Colmar där frihetsgudinnan mötte oss. En påläst vän har förklarat att det är för att hennes skapare kom härifrån och man vill hedra honom. Vi kom till ställplatsen vi blivit rekommenderade. Frid och fröjd, en helt ok plats, inte direkt vid kanalen men nästan.

Nu är vi ju i civiliserade områden och nyduschad som jag var valde jag mina medhavda finbyxor med matchande tröja och sade att jag t o m skulle måla mig. Jo, tyckte Mannen, det är ju lördag så det hade ju varit trevligt. Samtidigt började det regna så jag beslöt att låta bli. Bara av den anledningen.

Finbrallorna åkte av och regnstället på. Haglövs med högsta vattentäthet. Väldigt praktiskt för hundägare, men kanske inte så citychickt. Det visade sig att trots att även den här ställplatsen var nästan fullbelagd, hade ägarna stängt toaletterna för det var lågsäsong. Det blev alltså en vända till in om husbilen för mig på vägen. Cirka fem minuter senare slutade det regna men vi fortsatte skogsklädda.

Colmar är en helt underbar liten stad med ett väl bevarat centrum. Så vi strosade vi omkring och beundrade gamla hus, kyrkor och kanaler. Stannade och tog ett glas vin och en sallad, köpte med oss ost och vin tillbaka och bara njöt, trots att vi stack ut med vår vildmarksklädsel. Lika mycket som den enda halloween-klädda killen i skelettpyjamas.

När vi långt om länge kom tillbaka till husbilen sade Mannen åt mig att låsa upp den.

– Jag har inte nyckeln, sade jag.
– Det har du visst, sade Mannen, Du låste när du varit på toa.
– Nä, det har jag inget minne av, tror du låste, och jag har inte nyckeln.

Vi vände upp och ner på alla fickor och våra väskor utan att hitta bilnyckeln. Mannen sade att jag skulle ta upp reservnyckeln istället.
Den låg inne i bilen.
Det blev att gå tillbaka ner till centrum igen, leta reda på restaurangen vi ätit, affären där vi köpt ost och vin och fråga, innan vi sökte oss tillbaka till ställplatsen. Ja, ni förstår stämningen. Tackade min erfarenhet från skolans värld att behålla lugnet även när man mest har lust att slänga sig ner och klösa asfalt. Eller kullersten i detta fallet.

Jag stoppade en polisbil och frågade, men dubbelCloseau i den sade att det var lördag, ryckte på axlarna och körde. Jag ringde till tre olika låssmeder med jour jag hittade på nätet, två kunde bara franska och min räckte inte till att förklara, den tredje kunde tyska och förklarade att det var lördagkväll och han var ledig.
En vänlig man på ett boulangeri där jag klev in försökte ringa och hjälpa mig, men eftersom försäkringspapperna låg i bilen och inte kunde visas upp ville man inte hjälpa till. Han tipsade däremot om ett hotell där de kunde alla språk och var väldigt serviceminded som säkert kunde hjälpa oss. Ny promenad dit och stegade in. Nu hade det börja regna igen, men det var vi ju klädda för, och mitt hår var så där skönt krylligt det blir vid fuktigt väder, plus att jag fortfarande var omålad. Lindrigt sagt märktes jag i den flådiga receptionen. Många år som lärare har förutom lugn gett mig en viss tantpower och den första unga tjejen började anstränga sig för att hjälpa mig, särskilt när jag talade om två hungriga hundar och en diabetessjuk man som måste ha sin medicin, när hennes äldre chef stegade fram och frågade vad det var frågan om.

Jag förklarade och hon frågade vilket rumsnummer vi hade, för vi var väl gäster på hotellet. När hon förstod att vi bodde i husbil på en ställplats såg hon ut som jag hållit upp en död råtta framför henne, och undrade varför jag kom dit över huvud taget.
– Jo, för en man sade att ni var så språkkunniga och serviceminded, men han hade tydligen fel.

Tillbaka till husbilen, med planen att ringa SOS som förhoppningsvis kunde hjälpa oss, alternativt fick vi knacka en ruta och ta oss in. Jag har även ett visst dåligt rykte om att slita upp dörrar.
Nöden har ingen lag.

Men det behövdes inte.
Bilen var olåst. Och jag visste precis var jag hade reservnycklarna. Så om de andra inte dyker upp, vilket jag tror de gör, får vi fixa nya i Lyon på vägen söderut.

Jag började skratta hysteriskt, och tänkte bara vilken tur att ingen låssmed nappade, och körde ut och öppnade dörren.

Sällan har ett glas vin känts så välförtjänt, drygt 28000 steg på klockan och flera dramatiska framträdanden på en mix av de språk jag kan.

Hallååå viin!

I morgon är planen bara 20 minuters körning, och sedan två nätters stopp i Ribeauville. Det behövs.