Fortsättning i husbilen.

Den första natten var det rejält kallt i husbilen, och jag försökte få liv i Mannen och fråga om han verkligen satt på värmen. Det är (men blir snart har varit) nämligen hans uppgift att sköta reglagen.
Han är inte lättväckt, min käre äkta hälft, och bara muttrade lite surt att jag kunde höja värmen på elementet om jag frös. (Vi har varit gifta länge, om någon undrar) Elementet i fråga är en liten elektrisk sak som stod som prydnad på bordet.

Jag skruvade upp det och tog på mig fleecejackan ovanpå pyjamasen.

På morgonen kom min hjälte på att han bara hade satt på varmvattnet och inte värmen. Jag blev inte förvånad. Nåja, solen sken, och efter en snabb tvätt i åtminstone varmt vatten fick hundarna mat och en kort tur, för vi hade långa planer efter frukost.

Siktet var inställt på Hovs Hallar, och enligt kartan var det 7,5 km dit i utmanande terräng. Alltså packa matsäck och fjäska för fötterna som inte var helt glada efter gårdagen.
Fotvård är en sak jag bokat nu när första vaccineringen sitter där, längtar verkligen efter att Jenna ska ta hand om mina nageltrång igen!

Vi började gå, och på tal om vaccinering fick vi en bit sällskap med ett annat par, som även de fått sin första spruta. I stället för att prata om vädret verkar numera den inledande frasen i alla sociala sammanhang vara om man är vaccinerad och med vilken sorts vaccin. De hade cyklat 7 km till Kattvik och gick därifrån, men stannade när den riktiga stigen upphörde och det bara var en skylt om riktningen kvar.
Vi ville längre och jag ville se inspelningsplatsen för schackscenen i Det Sjunde Inseglet. Och efter en del utmaningar på blandat klappersten, klippsten och brädor kom vi fram till en liten vik, och kom inte längre. Men… när jag googlade fram bilden från filmen visade det sig att vi var precis där. Lite mer vegetation runt stenen bara, annars var allt sig likt. Och Döden kom inte och skulle hämta någon heller, utan vi kunde äta vår matsäck och njuta av vädret och vyerna.

När vi så småningom kom tillbaka till ställplatsen hade det kommit ytterligare en en husbil och ställt sig mitt emot. Utanför satt ett par i ungefär vår ålder och pratade småländska med en volym som tydde på nedatt hörsel.
Först skulle damen beställa något på Internet och jag fick hålla mig i stolen för att inte gå fram och hjälpa henne.
Sedan skulle herrn i sällskapet ringa och ändra en sotartid, och eftersom han inte talade tyst var det omöjligt att missa detaljerna. Han skulle vara ute med husbilen en vecka till och kom inte hem tills på fredag. Och nej, hans fru jobbade dygnet runt inom vården och kunde inte heller släppa in dem. (Nu var jag tvungen att snegla lite försiktigt. Om nu hans fru slet i vården, vad var det då för kvinna han hade med sig? Hon såg definitivt inte ut som någon femme fatale i sitt linne och shorts, båda någon storlek för litet för henns knubbiga kropp.)
Och han litade inte på någon granne, utan de fick komma och sota en annan gång när han var hemma.
Jaså, det kostar extra. Jaha, hur mycket då? EXTRA?!
Sedan bröt smålänningen i honom sig loss en kvart minst och jag orkade inte följa köpslåendet.

När vi gick kvällsrundan med hundarna passerade vi en liten porlande bäck, och sådana har ofta den effekten att ljudet påminner om en del mänskliga behov. Mannen försvann bakom några träd, själv saxade jag med benen när vi gick tillbaka.
Ställplatsen där vi stod låg en bit från servicehuset med toaletter så jag utnyttjade vår egen lilla bekvämlighetsinrättning i husbilen.
Den innebär att våra restprodukter hamnar i en kassett som sitter på undersidan av bilen och som stängs när man är klar och skjuter för en spak under toastolen. Några kemiska tabletter man lägger i gör att det aldrig luktar. När den är full visar en indikator rött och då drar man ut kassetten och drar den som en dramaten till tömningsstället. Väldigt behändigt.
När min egen bäck hade porlat färdigt och när jag vände mig om och skulle spola och stänga spaken tittade jag ner. Och såg solnedgångens röda ljus.

Där. Fanns. Ingen. Kassett.

Den hade Mannen, mig ovetande, dragit ut för att gå och tömma även om den inte var full. Bra tänkt?

Det vara bara att ta med sig en rulle hushållspapper, en flaska rengöringsmedel, några hundpåsar och gummivantar och gå runt och torka upp i utrymmet där kassetten normalt sitter. Och vara tacksam för att Stortollen alltid har sina möten på servicehuset.

Efter ännu en medhavd middag som intogs utomhus vi förflyttade oss in i bilen. När jag dubbelförsäkrat mig om att värmen var på grottade jag ner mig i en otroligt spännande ny deckare. Jag har fått förmånen att läsa korret till den för att skriva en recension och artikel om författaren. Boken heter ”Syndaren ska vakna” och det är författaren Linda Ståhls debut. Jag är tämligen säker på att vi ser en ny deckarstjärna stiga fram.
Minns var ni läste det först!!!

Den natten frös jag inte. Däremot höll Siri mig vaken en hel del.
Siri är, för den som inte vet, vår sjumånaders valp. En lurvig och kryllig liten sak som lever på sin charm.
Mannen och jag har olika uppfattning om en del i hunduppfostran. Han anser som vanligt sig ha rätt efter en valpkurs med Siri. Och jag anser mig som vanligt ha rätt och lutar mig mot att jag fostrat fem hundar innan. En sak där våra inställningar skiljer sig åt är om hundar ska vara i sängen. Jag säger bestämt nej, och påpekar allt vad de rullar sig i, och alla levande och döda djur i deras pälsar. Mannen tycker att det är ganska gosigt med en liten mjuk levande nalle bredvid sig.

Sira har därför snabbt insett vems sida av sängen hon ska hoppa upp i på natten.
Mannens.
För det första vaknar han inte, för det andra skulle han mot förmodan göra det så lyfter han inte ner henne, vilket jag gör. På så sätt är alla nästan nöjda på hemmaplan. Men i husbilen har vi två längsgående sängar med en såsränna i mitten. I såsrännan ligger kuddar för att man ska kunna bädda ihop bäddarna till en stor. En perfekt Siri-plats tycker hon. Det är bara det att då ligger ju jag lika nära och morrar att hon ska hoppa ner igen.
På tredje försöket gick hon in med grova artilleriet och hoppade upp och slickade mig i ansiktet, öronen och halsen.
Inte kan du väl slänga ner mig när jag älskar dig såå mycket, Matte?

Jodå, det kunde jag, helt oemottaglig för den sortens ömhetsbetygelser, oavsett vem de än kommer från. Men nu var jag vaken. Klarvaken. Och boken var utläst och solen hade ännu inte gått upp så jag kunde smyga ut med min kamera.

Jag var alltså rätt trött när det väl blev morgon, vilket jag talade om. Man behöver väl inte vara nån jäkla solstråle alltid?
– Ja, det var väl alldeles för varmt i natt, tyckte Mannen som sovit som en stock i åtta och en halv timme.

När hundarna fått sig mat och morgonrunda och vi ätit frukost började vi packa ihop för vidare färd.

Först körde vi till Hovs Hallar, alltså där den stora parkeringen och hotellet ligger. Där gick vi så långt vi kunde på båda hållen, åt höger lite vildare natur, till vänster stigar över böljande kullar. Viken där vi varit kvällen innan nådde man inte därifrån, så det kändes bra att vi varit där då.

Tanken var att vi skulle stå en natt i Torekov, men campingen där låg en bra bit utanför byn, så vi körde ner till hamnen istället och tänkte börja med en fika på en uteservering. Men allt var stängt! Både googlande och snurrande i de fina små kvarteren visade ett nästan folktomt och stängt samhälle. Inte ens någon Hugh Grant som smög runt hörnen, så vi körde vidare. Kanske i Vejbystrand då? Nix, samma där, och i Skälderviken var ställplatsen fem meter från tågspåren och medan vi fikade for fyra Pågatåg och ett X2000 förbi.

Vi tittade på varann och kom fram till att vi skulle inte stanna ute en natt till bara för att, utan att det fanns en väldigt bra plats att ställa husbilen på i Höllviken.

Hemma.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i bilresor, Bjärehalvön, camping, corona, covid-19, Djur, Foto, Höllviken, hemester, Hundliv, husbil, Husbil, Mat, Motion, Personligt, relationer, Resor, Samhälle, semester, Skåne, ställplats, Tåg, Toaletter, Turism, Uncategorized, vandring, Vardagsliv, Väder. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fortsättning i husbilen.

  1. Bibbi Ekstrand skriver:

    Du skriver både bra och humoristiskt. Smart liten hundvalp ni har 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s