Onkel Nels (Gammal text från 1995 som jag hittade i en pärm. Helt sann!)

Jag blev inte alls glad när telefonen ringde fem i sju på söndagsmorgonen. Men det bekymrade inte personen i andra ändan av tråden.

– Good morning! Onkel Nels från Chicago, Illinois. Sover du fortfarande?
– Hmmmphh. Klockan är faktiskt inte sju i Sverige än.
-I know. Är i Malmö you see. Har redan varit uppe för två timmar.

Situationen krävde att jag vaknade. Här var min avlägsne farbror på tre mils avstånd istället för på andra sidan Atlanten. Något i hans röst sade mig dessutom att han ansåg sig ha varit tillräckligt hänsynsfull som väntat ringa tills nu.

Så trevligt. Då måste vi träffas.
-Just min idé. You can pic me up på Stortorget klockan nio. Blir det middag?
-Jovisst… naturligtvis. Välkommen!

Så var den dagen räddad. Men det skulle onekligen bli spännande att träffa denne avlägsne släkting. Hittills hade vi bara umgåtts via Postverket. Det senaste jag hört om honom var att han blivit skjuten i benet när han avstyrt ett inbrott i en grannes hus. Tydligen hade han överlevt.

Fem i nio stod jag på Stortorget och spanade efter en äldre man – åttiofyra år bär respekt med sig – gärna utrustad med en juvelbeströdd käpp på äkta amerikanskt vis. Ingen i sikte. Mer än en liten kompakt gubbe, iklädd den svenska flaggan i form av en wash-and-wear-tröja, som klättrade runt på statyn av Tjocke Karl och fotograferade, med en fyrhövad dalahäst under armen.
Inte kunde det väl vara..? Jodå, det kunde det. Onkel Nels i egen hög person.

Monica, visst är det du? hojtade han, och fortsatte
-Du ser precis ut som din farmor just innan hon dog!

Djupt gripen av detta visade jag Onkel Nels till bilen. I samma ögonblick som han med en misstänksam blick klev in i den räckte han mig dalahästen – handmade in the USA – och undrade var maten fanns. Lite förvirrad talade jag om att den tänkte jag laga när vi kommit fram.

Väl ute på motorvägen beordrade han mig att stanna för att kolla på en karta om det verkligen var rätt väg. Jag talade om att jag kört där så gott som dagligen i åtta år och var helt säker på vägen. Helt övertygad blev han nog inte, för han muttrade att sist han åkte där var det grusväg och man måste ha matsäck med sig. Men det var ju innan kriget. Jag avhöll mig från att fråga vilket av dem.

När vi körde in på vår parkering i Falsterbo bad jag en tyst bön att min normalt ganska livliga avkomma skulle leva upp till en äldre amerikansk gentelmans föreställning om välartad svensk ungdom.

Det började bra. Alla tre kom ut för att hälsa, men hunden kopplad till och med.
Lugnet varade exakt så lång tid som det tog för Nels att ta sig trappan. Då hördes första illtjutet. Från den femtonåriga dottern som i samma andetag väste:

Snuskgubben knep mig!

En blick på Nels flinande uppsyn bekräftade det hela. Nu tyckte hunden det var dags att försvara sin lillmatte och närmade sig skällande vår gäst. Som tog ett käckt grepp i hundens svans och drog till. Nästa illtjut. Både från hunden och lillebror som älskar sin hund varmt och innerligt.
Sjuttonåringen hade, för en gångs skull, tappat målföret och bara gapade.

Stäng munnen, young man! dundrade Nels och boxade honom ömt i magen.

Eftersom min onkel så snabbt hade vunnit barnens hjärtan fann jag det bäst att ta honom på en promenad före maten. Ortens äldsta hus skulle fotograferas och för att få med allt backade Nels ut i gatan. Rakt framför en bil. Om föraren varit stressad innan vet jag inte, men han var det helt klart nu. Nels var däremot helt oberörd – har man överlevt att bli beskjuten så anser man sig väl ha gudarna på sin sida.

Om han är så rädd för bucklor borde han köra amerikanskt istället för Volvo!

Ljudnivån från hallen när jag lagade mat överträffade allt i partyväg och barnkalas som jag upplevt. Det var bara Onkel Nels som brottades med pojkarna. På liv och död lät det som.

För alla eventualiteters skull beslöt jag mig för en strategisk omplacering vid bordet. Med resultat att jag satte mig på de häftstift som den yngste sonen hade avsett skulle perforera en viss amerikansk bakdel. Som hämnd för hundens räkning, förklarade han senare.
Placeringen fungerade, förutom att Nels i ett obevakat ögonblick lyckades slänga ut armen och knipa dottern en gång till. Denna gång muttrade hon bara, men lillebror hörde och undrade högt:

Vad är en jävla pedofil, mamma?

Det var första gången på över ett år som flickan ansåg sig vara ett barn. Alltid något positivt!

Efter kaffet, och med löfte om snart återseende, körde jag min Onkel tillbaka till Malmö.

Väl hemma igen ringde Mannen som var på tjänsteresa i USA och berättade att amerikanarna var otroliga.
Jag protesterade inte.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s