Resans sista dagar, från Hovmantorp via Blekinge och Onslunda och hem.

Under natten på Gökaskratts camping hörde jag en del trafik av bilar som kom och tydligen parkerade en stund i närheten av sjön, för att sedan köra igen. Tanken om ”göka” i namnet inte syftade på en skrattande fågel dök upp i mitt halvvakna sinne.

En annan fågel, en häger tror jag, förgyllde annars frukostvyn vid sjön.

Från Hovmantorp till Växjö var det bara en liten bit. I Växjö skulle jag besöka Glasvision som trycker mina glastavlor. De hade fått ett nytt kontor, och även en ny typ av inramning av glastavlorna på gång, där bilderna sitter kloss på ramen så inget ljus lyser åt sidorna. Den väntar jag på!

Lejonporten, i svart träram av den gamla modellen

Nu körde vi vidare söderut.
Jag hade blivit tipsad om en bilkyrkogård i Ryd, och där stannade vi. Något lokalt original har på en större yta i skogen samlat en massa bilvrak som ligger där och rostar sönder. Miljöförstöring? Alldeles säkert, men kul fotoobjekt!

Stoppet var bestämt till ställplatsen i Mörrums Folkets hus och Park, som fått bra omdöme. I mitt tycke var det det tråkigaste stället hittills.
Folkets hus erbjöd bingo på måndagar, annars var det helt stängt. Och inte en endaste liten vattenspegel att äta frukost till.
Vi var själv där från början, sedan dök det upp en husvagn som ställde sig intill. Vi pratade lite med paret där, som kom från Trelleborg. Men när de hörde att vi kom från Höllviken försvann de snabbt in bakom sitt draperi av luddbollar i olika färger och visade sig inte mer. Jag har hört talas om att Näsetbor inte är så väl sedda i vår östra grannstad, men ändå.

Livet i Mörrum handlar om fiske. En liten bit från Folkets Park finns både fors och vattenspegel. Plus en massa fiskare som står i nästan uniformslik klädsel och drar i sina spön. Någon som fick napp såg jag inte.
Det finns också en fiskrestaurang (som var stängd på kvällen) en fiskeshop där man kan köpa häftigare utrustning när man inte får napp, och en liten ICA-butik som heter ICA Laxen. Så klart.

Det stora folknöjet på orten, förutom måndagsbingon och fisket alltså, verkade vara att dra runt på någon form av mopeder så att motorerna tjöt. Halva natten.

På morgonen låg en död fisk, storlek middag för fyra, på gräset en bit från husbilen. Den hade underbett i klass med Bruce Springsteens, så jag tror det var en gädda (enligt en skylt fanns det nämligen gäddor också där) och att någon fågel tappat den. Möjligen efter att ha knyckt den av någon fiskare.
Kråkfåglarna satt och väntade tills vi passerat då de kunde fortsätta med sin fiskfrukost.

Nere utmed ån fanns de obligatoriska änderna. Selma, som inte förstått vad som är typiskt för en retriever, tog ingen som helst notis om dem utan gick rätt in i deras samling med nosen i backen. Änderna började med att gå , sedan springa och några flaxade iväg och stackars Selma såg mest förvånad ut. Var kom de ifrån?

Det hade varit svårt att få värme i bilen uppe i Lappland, så Mannen ville kolla med butiken där vi köpt den, i Pukavik. De trodde att det var batteriet som var dåligt och behövde bytas. Så skedde medan vi åt lunch i bilen.

Till efterrätt ville jag ha glass i Åhus, och blev grymt besviken att alla glassställena vid hamnen var stängda. Nu fick vi i stället stanna vid Rökeriet mellan Åhus och Yngsjö och köpa glass. Och lax, som vi längtade efter.

Sista stoppet var hos vännerna i Onslunda. Det var lite trångt att komma in med husbilen genom deras grindhål, så jag fick lyfta undan några av stenarna i grannen mittemots stengärde när Mannen tog ut svängen och backade in. Tur att han är gift med en stark kvinna när vändradien är stor!

Selma, som vet att här får hon mat av värdinnan i köket, var överlycklig. När det var nattadags gick hon och ställde sig utanför gäststugan där vi brukar sova och gick bara motvilligt med in i husbilen.

Planen var egentligen att ta en sista natt vid Kåseberga och passa på att frossa på deras sill, men vädret hade slagit om och det både regnade och blåste så vi körde hem till Höllviken istället.

Med andra ord var semestern slut.

Om jag nu ska sammanfatta denna nästan fyra veckors resa med husbil så gav den, lite till min egen förvåning, mersmak. Vi är bortskämda med att ha många kvadratmeter att röra oss på här hemma, och att då klämma in sig i en plåtis på 10 kvm nästan en hel månad är så klart en utmaning.

En förutsättning för att det ska fungera är att hålla ordning, att lägga undan sina saker/kläder, och att ha var sak på sin plats. Hundens koppel till höger på golvet innanför dörren, hennes matskål och mat längst till höger i takfacket, bilnyckeln till vänster på hyllan över spisen, osv.

Det tog ett antal mil innan det satt där.

Sedan går det bara inte att ”hjälpas åt” i köket. Även här hemma tycker jag att både Man och hund är i vägen när jag lagar mat, i husbilen fick jag närmast sammanbrott då. Därför hade vi varannandagsprincipen, både bakom ratten och i köket, och då funkade det rätt bra.
Det hade ju också den fördelen att jag inte kunde stå med pekpinnen och rätta Mannen i grytorna, utan han fick lära av sina misstag. Tror inte han insett att han kommer att få äga köket här hemma också nu, flera dagar i veckan!
Ibland åt vi på lokal , och det är ett välkommet avbrott.

Några saker vi köpt med oss visade sig helt onödiga, t ex tvättmaskinen. Det finns tvättmöjligheter på många campingar, och för att tömma gråvatten och latrin, samt fylla på färskvatten behöver man stanna på en sådan ungefär var tredje, fjärde dag.
Men under en sommarresa, när man kan få tvätten torr på den lilla torkställningen (har köpt en sådan också!) kanske tvättmaskingen kommer till nytta.
Kaffebryggaren till 12 volt var också helt onödig. Vi kokte vatten på spisen och handbryggde kaffet (nya tidens lyx på caféerna) direkt i termosen.

Jag tyckte att de så kallade naturcampingarna utan några större faciliteter var mysigast. Då stod vi i naturen, oftast ensamma eller med någon annan enstaka husbil eller husvagn.

Det är lite tur ändå att mitt utspädda resandeblod tydligen fortfarande rinner i mitt omlopp.
Tänk om det inte varit så, nu när vi köpte Långfranskan stället för att hyra den för att testa.

Så många turer det ska bli framöver, både i fantastiska Sverige och även ner på kontinenten, så snart det finns vaccin mot den där jäkla Coviden.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Österlen, bilresor, camping, covid-19, Djur, fåglar, Fiskar, Foto, Fotografi, Höllviken, hemester, Hundliv, husbil, Husbil, Könsroller, Mat, matlagning, Natur, Näset, Personligt, Resor, Restauranger, semester, Släktforskning, ställplats, Sverige, Trafik, Turism, Uncategorized, Väder. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s