En anledning till att vi låg där vi låg på Smedsnäset var att Carl Larssons Sundborn ligger strax intill, och det blev första stoppet nästa morgon. Vi hade inte förstått att man behövde boka visning för att komma in och behövde alltså vänta någon timme för att få plats i en grupp. Men, jag var envis, hade vi kommit dit skulle jag in. Och det fanns en väldigt trevlig servering plus underbar omgivning att strosa runt i under tiden.

Vår guide Emma var som en talbok satt på play. Hon var otroligt tydlig och berättade allt, som efter ett manus. Hon hade lite svårt att svara på frågor utanför det, men det får jag väl googla på själv. Intressant i alla fall, och trots alla föresatser att inte köpa fler böcker halkade det med två stycken av och om Carl Larsson från bokhandeln där.

Nästa stopp var i Västerås, där en konstnär som jag ställt ut med i Skanör mig har öppnat ett eget galleri och affär, ArtA, med konstnärsmaterial. Det var väldigt fint och jag är imponerad av hennes entreprenörsskap och energi. Och så var det så klart himla roligt att träffa henne igen!

Mannen och jag hade bestämt att stå på en ställplats strax utanför stan, vid Westerqvarn, mycket pga att det finns en pizzeria med vedugnsbakad pizza där. Vi lyckades erövra den sista elplatsen, något muttrande att en del hade markerat platser till försenade kompisar, något som inte är tillåtet. Först till kvarn gäller, även i Westerqvarn.

När vi kopplat upp oss, swishat avgiften och satt ut möblerna gick jag in i pizzerian och skulle boka bord.
– Tyvärr, allt är fullbokat hela kvällen.
– Ok, då beställer jag pizzor som vi kan äta vid husbilen.
– Tyvärr, vi har ingen take-away.
– Va???
– Nej, man måste förboka på nätet om man vill äta här.

Mannen svor en hel del, om att detta var så jäkla typiskt Västerås. Han arbetade där ett antal år, och älskar inte stället precis.

Nåja, vi hade mat i kylen och i stället för pizza presenterade Mannen en riktigt god middag med pasta och köttbullar.

Nästa dag ställde vi kosan mot Söderköping, eller rättare sagt Stegeborg, strax utanför. Där parkerade vi vid hamnen och konstaterade att det fanns en hamnkrog intill med trevlig matsedel. Min dag i köket, alltså!

Visa av erfarenhet bokade vi bord. När vi kom dit frågade tösabiten i servisen om vi ville ha något att dricka.
– Jag tar gärna en Campari soda, sade jag.
– Va? svarade hon.
Upprepade att jag ville ha en Campari.
– Det har jag aldrig hört talas om, sade hon, Det har vi inte.

Konsten att få en annars ungdomlig gäst att känna sig som 107.

En annan, mer mogen servitris tog utan ett leende över oss, men de hade ingen Campari, utan hon föreslog en Aperol Spritz. Så blev det , och den var så utspädd att ett spädbarn kunnat dricka den utan att bli påverkad.

Till maten enades vi om lammfilé med rostad potatis, rotselleripuré, krossade chips med dragon, rödvinssås och syltad lila morot. Tja, förutom att lilla bäet var alldeles för genomstekt, potatisen var kokt och sedan stekt i stället för rostad, var teskeden rotselleripuré de gömt under den syltade moroten helt ok, och såsen var lika riklig som hamnbassängen utanför. De där chipsen var vi inte överens om de fanns eller inte. Det kunde också vara lite damm på tallriken.
Men priserna var typ lyxkrog.
Någon dricks blev det alltså inte, varför förklarades för surtanten som serverade, vilket hon bara ryckte på axlarna åt. Kanske luttrad över att tre sällskap som betalade före oss hade fått fel på notan och inte heller varit så glada.

Eftersom vi nästan kunde se till Mem, första slussen på Göta Kanal, blev nästa resmål bestämt till Borensberg. Först skulle vi bara stanna och käka glass på Smultronstället i Söderköping. Enligt hemsidan skulle det vara öppet, men när jag frågade ett par vi mötte på gatan där talade de om att de precis varit där och ryckt i dörren. Stängt!
I stället tog vi en promenad bland alla vackra hus och blommor i Söderköping, och lyckades till sist hitta tillbaka till var vi parkerat Långfranskan.

Det var bara en timmes körning till Borensberg, och nu står vi direkt intill Göra Kanal. För några år sedan åkte vi ju på den från Stockholm till Göteborg, och det är en resa jag mer än gärna skulle vilja göra om. Nu kan vi åtminstone promenera utmed den, upp till sjön Boren och även ner mot Bergs slusstrappa.

Dessutom hade de väldigt god glass på Kafferiet här intill så jag kom över att Smultronstället var stängt.