Från Svaningen körde vi vidare medsols på Vildmarksvägen och nästa stopp var Stora Blåsjön. Där fanns en ställplats för husbilar som appen höjt till skyarna.
Nja.
Först körde vi ner till sektion C, med utsikt över sjön. Men en meter framför bilen var ett stup som jag inte tyckte var kul. Så vi körde upp på först sektion A, som var skräpig och sedan över till sektion B som även jag godkände. Men det här med ställplatser på parkeringar intill trafikerade vägar är vad det är. För en natt fungerade det i alla fall.
Några riktigt bra promenadvägar eller vandringsleder hittade vi inte heller där.

Vi har ju även vår fyrbenta följeslagare med, och hon parkerar sig gärna som ett heltäckande hinder i utrymmet mellan bord och spis. Att flytta på sig i onödan tycker hon är onödigt. Alltså skulle jag passera denna sovande hund för att få tag i mina skor som stod vid förarplatsen, och lutade mig mot det uppfällbara bordet, förlängningen på köksbänken. Och där sprack plastmöget som höll upp det. Så nu är vår arbetsyta i köket halverad.

På kvällen hade vi bokat bord på Restaurang Fjällripan , en liten lagom promenad upp på berget. Chef där är Alexander Nilson som, för dem som följer alla TV-kanaler, är känd från Kniven på strupen och även någon svensk variant av Arga Kocken. Det har mindre betydelse, för mat kan han laga, och hittills är det resans bästa måltid med först Boulabaisse och sedan kyckling med kantarellrisotto och friterad rosmarin. Mums!

På nästa dags färd mot natt passerade vi resans högsta punkt, 879 meter över havet, vid Stekenjokk. Strax innan toppen parkerade vi bilen och vandrade upp på en av de kringliggande topparna. Så hisnande vackert, där också, och gott om blåbär att ha som färdkost.

Med bästa varannadagsprincipen gick färden nu till en naturcamping uppe i Fatmomakke. Så där alldeles vackert igen. Ingen el eller service, bara en plats vid Kultsjön och med den samiska gamla kyrkbyn tvärs över sjön. Vi gick över broarna och runt och tittade och läste om den samiska historien. Väldigt intressant.

Det var Mannens dag i köket, och han serverade matjes med tillbehör. Alltså även en lille en. Mycket har vi med oss, men inte snapsglas, men äggkopparna fungerade hur bra som helst.

På kvällen började det regna, Hällregna, och temperaturen sjönk. När det är något jag inte fattat med det tekniska skyller jag på Mannen, men jag trodde att gasolen skötte värmen oavsett el eller inte.
Det gjorde den inte. Att sedan den första gasoltuben tog slut mitt i alltihopa, och var tvungen att bytas ut (jag höll i alla fall paraplyet över) i mörkret och ösregnet gjorde det inte roligare.
Summa kardemumma blev i alla fall att det var 3 plusgrader ute och 6 grader inne i husbilen i natt. Som tur är har vi både underställ i merinoull, långärmad och -benad pyjamas och tjocka täcken och teddyfiltar. Och jag har mina teddystrumpor från Bologna.

Det enda som stack fram på mig var näsan och den kunde jag använt som drinkkylare. Men man sover ju bättre i ett svalt sovrum…

Morgontoaletten innebar två droppar isvatten i ansiktet, och sedan på med mer kläder och ut och gå sig varm med hunden. Det finns flera leder i olika längd som utgår från Fatmomakke. Efter att ha gått några km uppför var värmen tillbaka i kroppen.

När vi sedan skulle köra hittade inte Mannen sin mobil, och eftersom vi inte hade någon täckning kunde jag inte göra som vanligt och ringa den och följa ljudet. Det sista stället han kom ihåg han hade haft den var uppe i kyrkbyn. Alltså ännu en vända upp där, med blickarna i backen. Ingen mobil där.

När vi kom till mer bebodda trakter kunde jag ringa upp den, och tänk, den låg längst ner i facket bredvid hans säng.

Samme Man har berättat att här uppe är det bara att gå ut och plocka upp en fisk och slänga på grillen. Det hade han gjort vid ett tidigare besök. På detta har jag väntat.

I dag pressade jag honom hur det hade gått till den där gången han syftar på. Jo, då var han med jobb, och någon hade sadlat hästar till dem som de skumpat runt på en stund, och när de kom fram fanns fisken där och väntade på dem.
Insåg att jag borde vara ännu gladare för matjessillen.

Vi stannade i stället vid en skylt vid ett hus som talade om att de sålde fjällröding i alla de former. Färdigrökt och allt.

Vi stannade också till vid Trappstensfallet. All denna fantastiska natur det finns i Sverige.

Vi hade blivit rekommenderade att åka till Borgafjäll och stanna minst två nätter. Vi åkte till Borgafjälls stora och enda camping, och konstaterade max en natt. Tänk en kåkstad med mest tomma husvagnar, överbyggda med korrigerad plåt, plast, bräder, just name it och ofta hopbyggda med ett litet skjul. Rätt sunkigt, och en besvikelse efter sju mils grusväg, typ tvättbräda som vi inte pallade köra tillbaka och inte vidare heller.
I den i och för sig trevliga serveringen satt två halvgamla figurer, typ Pistvakt, av manssläktet med en flaska vin framför sig och benen i så trubbig vinkel att de fick hålla med handen i mitten för att inte trilla i sär.

Det är tydligen en camping som ligger i träda i väntan på vintern och skoteråkarna.

Vi har nog blivit bortskämda och ångrade nästan att vi inte stannat en natt till i Fatmomakke, även om här är el.

Nåja, det finns en del vacker natur i Borgafjäll också.

När vi checkade in fick vi var sin gammal femkrona, polletter till duschen. När jag skulle duscha i morse gjorde jag som vanligt. Spolade vatten över hela mig. Stängde vattnet. Schamponerade håret. Satte på vattnet och sköljde ur håret. Stängde vattnet och tog balsam i håret och tvålade in resten av kroppen. Sedan satte jag på vattnet för att skölja bort balsam och tvål. Inget vatten kom. Kanske två droppar, det var allt. Och någon mer ”pollett” hade jag inte.

Jag kunde ju inte, balsamerad, intvålad och hal, springa tillbaks till husbilen och duscha färdigt där. De gymnastiska övningar jag fick göra för att skölja så väl hår som kropp från topp till tå i handfatet tar nog resans pris. Och, om du undrar, jag var ensam i tvättrummet. Annars hade säkert någon tagit illa upp av alla svordomar jag hävde ur mig.