Inför resan till Jämtland hade jag programmerat GPS-tanten till en camping i Hoverberget. Att vi skulle just dit är en lång historia.

För många år sedan var jag en hängiven släktforskare, och hittade då att min pappas ene anfader var en Janus Sigvardi (Jöns Sjulsson innan han blev latiniserad som prästerna blev på den tiden), kyrkoherde i Bergs församling i Jämtland. Janus barn tog alla namnet Hofverberg efter berget där de bodde, så även min anfader Johannes H som skickades ner till Skåne för att så småningom som kyrkoherde i Malmö St Petri försvenska de dumma skåningarna. Vi talar nu om tiden mellan 1696 och 1728, när danskarna fortfarande försökte återerövra Skåneland och pesten härjade som värst i Malmö 1710.

Nu hade jag hittat en camping som verkade trevlig i byn Hoverberg, men som enligt hemsidan stängde den 1 september. Jag mailade dit i mitten av augusti och inom en timme blev jag uppringd av den jämte som äger campingen. Så klart han öppnade för mig, och grottan fick vi också se för det var han som ägde den. Efter det samtalet har vi utbytt ett antal sms, då jag först var för tidsoptimistisk och trodde vi skulle komma hit redan den 5 september. Måndag morgon skrev jag i alla fall att vi skulle anlända senare på em. Och hade utvecklingssamtal med GPS-tanten.

Vägen dit blev stundtals smal och kurvig, och min käre medresenär hade en del synpunkter på vad det var för väg jag hade prickat in.
– Snart är vi väl inne på nån jäkla kostig också!!
Han tinade dock upp när vi kom till Sveriges mitt, Kårböle, och upptäckte en liten förankrad och möblerad flotte i sjön där vi kunde fika. Så där vackert att det ska sparas i minnesparken resten av livet.

Framme i Hoverberg hittade vi campingen som var självcheck-in och betalade för två nätter med kortet. Det var bara ett ekipage till där, ett tyskt par med crossmotorcyklar på släp på sin camper. Platsen nere vid Storsjön var perfekt, med Bergs kyrka i blickfånget. Jag trodde ägaren, som jag tyckte jag nästan blivit vän med, skulle dyka upp. Vid halv åtta på kvällen messade jag honom att vi var på plats. Svaret kom på studs.
– Inte på min camping i alla fall. Tror du är på den andra i byn , tre km bort.

Inte sjutton trodde jag att en by av denna storlek hade två campingar, och eftersom vi betalt och tyckte detta var jättebra stannade vi här. Jag frågade i alla fall om vi fick besöka grottan ändå, och det gick bra.

Tisdag morgon började vi med en promenad bort till kyrkan och pastorsexpeditionen för att fråga om det fanns någon gravsten eller minnestavla efter Janus Sigvardi. Det engagerade de båda damerna på kontoret som i sin tur ringde efter vaktmästaren, som bevisade att fast man heter Conny kan man vara både serviceinriktad och hjälpsam. Han kom med en gravstensinventering, men ingen så tidig sten fanns med. Då ringde en av damerna upp byns hembygdsvetare, och han kunde upplysa om att inget fanns kvar från den tiden men att en annan Hofverberg var begravd i vapenhuset. Med det nöjde jag mig.

På vägen tillbaka till campingen plockade jag förresten en hundpåse full med röda vinbär och hade till frukosten. Mannen tyckte han var otroligt tålig som hängde med på gammal släktforskning före frukosten.

Nästa punkt på programmet var att besöka Hoverbergsgrottan, en promenad på 4,8 km på den hisnande vackra vandringsleden, där vi bl a passerade avrättningsplatsen där en kvinna blev huvudet kortare 1767. Dock var det inte ”min” skarpe anfader som höll i bödelsyxan. Min var verksam i Helsingborg ungefär samtidigt som Hofverberg i Malmö.
Jo, jag har rätt blandade rötter.

Framme vid grottan satt en kvinna i luckan och sålde glass och biljetter. Jag nämnde att jag varit i kontakt med ägaren, men hamnat på fel camping. Gissa om jag blev utskälld?!

Den stackars Jan-Olof hade suttit och väntat utanför till klockan sju på kvällen på Monica, då hade hon fått släpa in honom och talat om att han aldrig skulle lita på en kvinna som sköt upp tiden hon skulle komma. Kunde jag fatta hur mycket han sett fram emot att jag skulle komma? Att han reserverat den bästa platsen på campingen till mig, och nekat andra att stå där? Och hur dum kunde man vara som inte knappade in rätt camping på GPSen? VA?! Och så mycket han hade ringt och skrivit till mig, och så kommer jag inte, men det hade hon varnat honom för från början.

Denna femme fatale ursäktade sig så gott det gick (inte särskilt framgångsrikt) och undrade vad i helsicke hon gett för signaler.
Vi köpte glass och kvinnan fortsatte muttra om hur dum jag var, och hur besviken Jan-Olof blivit.

När den sårade karlen till slut dök upp själv verkade han ta det hela med ro, och inte alls särskilt nedbruten av mitt svek. Förmodligen tyckte han också att jag var korkad, men det får jag leva med.
Selma tyckte de däremot om, och passade henne medan vi gjorde grottan.

Stigen upp till ingången till grottan var 200 meter rakt upp, mest klättrande på stenar. Tack och lov för stavarna, säger jag. Igen.
Sedan fick man böja och klämma sig in genom en öppning mellan bergsväggarna. Väldigt okul enligt mig, och sedan gå ner cirka 20 meter innan man kom in i en stor sal. Där man hängt upp tygskynke med bilder av spöken och Storsjöodjuret. Och satt upp röd och grön belysning på väggarna. Den blinkade i alla fall inte… Det konstnärliga eller kulturhistoriska värdet var tveksamt. Det hade jag tyckt även om jag inte blivit utskälld.

När vi kommit ut igen, och kasat ner för stigen hade Selma charmat dem så till den grad att vi till och med blev bjudna på kaffe och fick skula under kioskens tak tills regnskuren dragit förbi. Med vanlig tur vandrade vi sedan hem torrskodda och hann precis in i husvagnen innan himlen öppnade sig på nytt samtidigt som solen sken på kyrkan och en otrolig dubbel regnbåge visade sig på himlen.

I morse efter hundpromenad och nya vinbär som åts till frukosten i morgonsolen packade vi ihop allt och skulle ge oss av vidare. Först skulle vi bara tömma gråvattnet (från disk och handfat), toakasett och fylla på färskvatten i tanken.
Jag fick förtroendeuppdraget att hålla slangen till detta. Det gjorde jag så väl att vattentanken svämmade över in i bilen och vi fick både skrapa och torka en kvart, plus att spola ut överflödet i kranen för att få skutan torr igen.

Det planerade stoppet för dagen var Tännforsen, där jag var i mitten på 1960-talet och blev så imponerad. Visst är det fortfarande vackert och storslaget, men antingen har fallet blivit mindre, eller jag blivit större, för jag blev inte lika hänförd denna gång. Möjligen påverkade hällregnet också hänfördheten. Det gjorde i alla fall att vi bestämde oss för att köra vidare, för att gå någon vandringsled i det vädret var inte lockande.

I stället körde vi till Strömsund för att starta på Vildmarksvägen härifrån i morgon fm.
Middagen blev pizza på lokal och om Strömsund kan man säga att EPA-traktor är mycket populärt bland de som ännu inte nått åldern för att få köra en gammal Amazon.