I Strömstad vaknade jag och öppnade dörren till husbilen. Gubben i en närstående husbil gick och rastade sin lilla skithund på gräsmattan utanför vår bil. Han blev lätt generad när jag dök upp och han hissade upp hunden i kopplet och stegade iväg.
Lite längre bort hoppade en skata runt på en annan husbil och kraxade ilsket in i de öppna takluckorna. Undrar vilken oförrätt de gjort henne.

Vi gjorde i alla fall de vanliga morgonbestyren innan vi checkade ut och körde mot Karlstad. På appen husbilsvänner hade vi sett att det fanns en utmärkt ställplats vid Mariebergsskogen, och vi hade tur och fick plats där. Men var sjutton fanns sola? Den ska väl alltid skina i Karlstad?

Målet för dagen var Lars Lerin och Sandgrund.
Alltså, den mannen är akvarellisternas kung. En del av hans fantastiska verk hade jag sett på Liljevalchs för några år sedan, men mycket var nytt för mig. Jag blir nästan andäktig inför dessa tavlor. Och inspirerad!

På vägen tillbaka hamnade vi Waynes och fikade. Jag vägrar normalt ändra min ädla skånska inom Sveriges gränser, och har hittillls blivit förstådd överallt, men här gjorde jag ett undantag.
Det hade kommit en regnskur medan vi såg utställningen och stolarna var blöta, så jag fick be tjejen i kassan om en trasa. Inte lasa, som är det rätta skånska ordet för detta ting.

Mariebergsskogen är en stor, vacker park vid Vänerns strand, öppen varje dag mellan kl 7 och 23. Förutom Naturum och en trevlig liten skog att promenera i finns det en del djur som kossor, getter, höns, ankor och lite gamla hus typ som på skansen eller Kulturen i Lund. Och toaletter.

Under den tidiga kvällen var det mest nysvenska barnfamiljer som strövade runt och njöt av sensommarkvällen, medan det på morgonen var mest motionärer vi mötte.

Då måste jag förresten berätta om när vi åt frukost, och hörde en mycket bestämd kvinnoröst kommendera någon, som vi trodde stackars hund.
– Nu kommer du! Öka! Se till att sätta fart! NEJ!! Du stannar inte här! Häng med för fan!

Jag var tvungen att kolla om det var något som skulle anmälas till djurskyddsföreningen, men det var en man hon kommenderade. Förmodligen var hon en PT av det mindre väna slaget. Några meter längre fram säckade den stackars karlen ihop på gångbanan och hon stod dominant över honom och kollade tiden på sin klocka.

Det var dags att köra vidare för oss.