…av Skåneleden var det inte fel att vakna på Strandhotellet i Mölle och höra vågornas kluckande lite i otakt med fågelkvittret till en ny strålande dag.

Jag har väl berättat att jag alltid beställer fint väder till våra aktiviteter?

Där nere väntade dessutom en bra frukost.

I Coronatider ska man inte göra som jag råkade göra, sätta en brödsmula i halsen och börja hosta frenetiskt. Det var många onda ögon som drabbade mig på det. De blev dock lite snällare när jag hostat färdigt och druckit vatten.

På dagens program stod att gå vidare till Höganäs. 12 km, och lätt, enligt Skåneledens karta. Det började väldigt lätt på en bred, grusad gång. Sedan visade markeringen att vi skulle ner närmre havet.
Den största utmaningen, förutom etappens längd, var alla fädrifter, stegar och andra hinder som är avsedda för att hindra boskapen att lämna hagarna och som även vi var tvungna att passera. Jag kände mig som Mamma Mu på äventyr! Dessutom fick vi parera stegen och stavarna mellan komockorna.

Efter Fågelviken kom vi in i Möllehässle Naturreservat. Här hade jag hoppats på att få höra klockgrodorna, men de hade tydligen klingat färdigt för jag hörde inte en enda. Däremot är där bedövande vackert att gå.

Det luktade sommar, den där torra doften av varma barr och gräs som för evigt är svensk sommar.

På sina ställen var vi verkligen inhägnade och tyckte att leden kunde gått på andra sidan staketet, men markeringen ledde faktiskt in oss bitvis mellan staketen. Markeringen på denna etapp var den som var svårast att hitta, men vi såg Höganäs i horisonten och visste att vi skulle ha havet till höger så kompassen låg kvar orörd i ryggsäcken.

I Lerhamn tyckte vi det hade varit gott med en fika men där fanns inget fik, utan vi fick fortsätta till Nyhamnsläge. Där ligger ett ICA Nära, den enda livsmedelsbutiken på den delen av Kullahalvön. Det finns ingen alls i de andra orterna. Ica-handlaren i Nyhamnsläge var glad för det och skyltade stort att det var sista chansen att handla. Mindre kul för befolkningen i de andra byarna.
Vi gynnade i alla fall honom och köpte baguetter med köttbullar och rödbetsallad och toscasnäckor som fick bli vår lunch på stranden. En köttbulles färd på hälleberget (nästan, för riktigt så fasta magmuskler har jag inte. Än ) lämnade klara spår. Tur det är sista dagen som vi ska gå långt, annars hade shortsen börjat bli för kamoflagefärgade.
Planen att även ta ett dopp kyldes av i vinden och av tanken på vad vårt grannland Danmark spolat ut i havet. URRRKKK!!!

Vandringen gick vidare till Höganäs där vi äntligen fick kaffe, på Hamnkrogen.

Även på denna etappen var vi i stort sett ensamma tvåbeningar, åtminstone tills vi kom fram till Höganäs. En och annan hundägare, några kunder på ICAt och två familjer vid bryggan i Nyhamnsläge var allt.

Det var ytterligare några km från hamnen i Höganäs till vårt bokade boende, ett privat B&B på sista tvärgatan innan Lerberget. Det ligger en halvtimmes promenad från centrum, något jag totalt missat när jag bokade. Stegräknaren hade passerat 23000 och jag ville ju inte att den skulle bli utbränd genom en ytterligare timmes stegande. Det räcker med att mina lårmuskler hotar att sjukskriva sig.
Men vår värd verkar trevlig, rummet är rent och snyggt randigt, och vi har ovanvåningen för oss själv.

Middagen fick alltså bli på närmsta ställe som boendet tipsade om – hos en wannabe-italienare i Lerberget. Pastarätten jag beställde med fläskfilé, champinjoner och paprika flöt i brun sås. Den ville jag inte ens fotografera som skrämmande exempel. Har man gått långt går det mesta ändå ner. Men Chiantin och Mannens pasta var OK så jag får väl leva på minnet av gårdagens pizza.