Fysisk aktivitet och god mat gör att man sover gott, och det gjorde vi på Vingården i Arild.

Frukosten blev rejälare, eller åtminstone större, än normalt med tanke på vad som låg framför oss. På Skåneleden.se var etappen vi gick igår graderad som ¨Medel” medan dagens etapp var märkt med en röd triangel och ”Utmanande”. Det var alltså med en viss bävan vi (läs jag) startade.

I går när vi kom dit gick vi för långt, in i själva byn Arild, när vingården i själva verket låg 1,8 km inåt land, österut.
I morse gick vi istället rakt ner till havet och började följa den orange markeringen för SL5. Förbi hamnen och genom det gamla fiskeläget Arild, med alla de vackra små husen och snart kom vi fram till skogen och leden svängde upp till vänster.

Upp alltså. Det var här utmaningen kom. Men, jag hade packat om ordentligt, och hissat upp och spänt alla remmar på ryggsäcken och med stavarna som hjälp var det faktiskt inte så svårt.

Dessutom, efter den första stigningen, som visade sig vara den värsta var det inte alls särskilt utmanande. Men när jag såg på Hjärtatappen ikväll hur många våningar jag gått upp så… OK utmanade och imponerande.

Stigar och grusvägar, genom bokskog och mellan fält, en del backar. Vi såg inte många andra människor, en del lokalbefolkning ute med hundar eller traktor. Det var bara vid parkeringen vid Himmelstorp som det kom några familjer med barn som verkade vara på utflykt.

Mannen ville gå ut till Nîmis men jag hade läst att det var brant att gå dit och ville inte utmana ödet med packningen på ryggen. Dessutom har jag uppriktigt sagt inte mycket till övers vare sig för den där brädhögen eller dess skapare.

På någon vänster tappade vi bort Skåneleden och befann oss stället på Kulllaleden. Den har röd markering istället för orange, vilket innebär att vi fick en liten extra tur som ändå ledde till Mölle by the Sea. Men jag var helt lugn, för Mannen talade om att han kände Kullaberg utan och innan eftersom han varit där så mycket. Att det, som jag påpekade, var 45 år sedan hade mindre betydelse. Ett berg är ett berg.

Väl inne i Mölle passerade vi Grand Hotell. När vi var unga, alltså då när Mannen härjade som värst här, var där ett hett disco som även jag besökte någon gång. Då tyckte vi det var en enormt stor kåk. Nu tyckte jag mest det var i storlek med – eller t o m mindre än – flera skrytbyggen på Näset.

Vårt hotellrum på Pensionat Strandgården har balkong ut mot havet. Perfekt för en konferensfika på eftermiddagen. Det var nämligen konferens på hotellet och värdinnan sade att när konferensdeltagarna tagit sitt kunde vi också ta kaffe och paj. Perfekt! Vi hämtade var sin bit och tog upp på balkongen och högg in. Jag smakade direkt att det var rabarberpaj och stoppade Mannen. Han tål inte rabarber och bleknade när han hörde var han redan hade hunnit svälja. Men, det finns lösningar på allt. Nere vid hamnen finns gratis hundpåsar att plocka upp med, om det krisar under morgondagens vandring till Höganäs.

Bortsett från det blev eftermiddagen dramatisk.
Selma, vår hund, passas under vår resa av dottern som dessutom var hennes första ägare. När vi gav oss av i morse ringde dottern och sade att Selma smitit från trädgården. Hon hade lyckats flytta ett kompostgaller som täckte den enda halvmetern av dotterns trädgård som inte är inhägnat med riktigt staket. På den tiden Selma bodde där var hon ständigt på rymmen, men sedan hon flyttade till oss för fem år sedan har hon aldrig rymt, inte ens när vi glömt stänga grinden.
Men hon är en matglad labbekorsning så jag oroade mig inte förrän timmarna gick och hon inte kom tillbaka. Det finns väldigt aktiva Facebookgrupper där hon efterlystes, men efter klockan 10 hade ingen sett henne. Framåt tretiden började jag bli orolig på riktigt, vid femtiden var jag helt övertygad om att hon råkat ut för något. Samtidigt var det så fantastiskt otroligt rörande hur massor av vänner, grannar och helt okända engagerade och gav sig ut och letade efter henne.

Till slut hörde en tjej av sig till mig via Facebook och berättade att hennes kille hade tagit hand om en hund som kunde vara Selma. Killens mobilbatteri var slut så det var en massa omvägar innan han kunde lämna av Selma hos dottern igen. Vilken lättnad! Selma hade tillbringat dagen på ett bygge och förmodligen fått dela många matlådor för hon var inte hungrig när hon kom tillbaka. Men satte sig direkt och gjorde nummer två på gräsmattan, något hon aldrig gör annars.

Glädjen och lättnaden var enorm, liksom tacksamheten mot alla de som engagerat sig och åkt ut eller ner till Näset för att hjälpa till att leta. TACK! om ni läser det här.

I dag fullkomligt skrek alla hälsoappar PIZZA i kör! Och pizza blev det på Krukmakeriet i Mölle. Det är ett supermysigt ställe, så vi är helt nöjda, men du milde vad dött det är i Mölle annars. Till lunchen hittade vi ett öppet ställe, Krukmakeriet då också, till middagen något mer. Men, inte en livsmedelsaffär på promenadavstånd. Vi är i alla fall i mitten av juni, och Corona eller inte ett snabbköp måste väl finnas?

Så, snälla rara alla, handla lokalt så att våra småorter förblir levande året runt!

Solnedgången över Kulllaberg, sedd från vår balkong går förresten inte av för hackor.