Vi körde en sista gång (för denna gång) genom nationalparken Garajonay ner till San Sebastian där vi lämnade tillbaka Fiaten och gick runt hörnet och checkade in till färjan som skulle ta oss över till Teneriffa.

Mannen var helt i onödan orolig för att det skulle gunga och tvingade mig att gå och fråga om det säkert var den stora båten vi skulle åka med. Det var det, och det blev en lugn och behaglig sjötur på en timme.

En del av planeringen av den här resan har varit att i möjligaste mån ta sig runt med allmänna kommunikationsmedel. På La Gomera var det i stort sett omöjligt, så där hyrde vi bil, men på Teneriffa går bussarna lite tätare.

Det innebar ungefär tjugo minuters promenad genom turistgettot Los Cristianos till busstationen där vi bara behövde vänta tio minuter på bussen som tog oss till Santa Cruz där vi gick en hållplats bort för att en kvart senare ta plats på bussen till slutmålet på Teneriffa, Puerto de la Cruz.

Om bussarna kan sägas att de kommer och går på minuten enligt tidtabellen, är fräscha, har fri Wi-Fi och ladduttag för mobiler. Bagaget lägger man in i underredet, och för rullstolar åker det ut en ramp som dockar på trottoaren.

När jag tittade ut på det torra alternativt överexploaterade landskapet mellan Los Cristianos och Santa Cruz började jag längta tillbaka till La Gomera och även El Hierro. Lantlollan i mig tar allt större plats med åren.

Nåväl, vi kom av vid rätt hållplats i Puerto de la Cruz och följde med viss bävan Googles vägvisning till hotellet, RF Astoria. Först gick det nerför en trappa i flera avsatser.
En trappa för de utslagna. På tre olika avsatser satt människor där någon helt öppet injicerade, någon var så stenad att hon nog inte märkte att vi passerade och någon bara var en spillra av ett värdigt liv.

Det kändes deprimerande och jag undrade vad det var för kvarter vi skulle bo i. Däremot kände jag ingen oro att vi skulle bli rånade. Backpackers brukar inte vara några presumtiva rånoffer, och med ryggsäckar både fram och bak var våra kroppar dessutom rätt skyddade.

Vårt hotell visade sig ligga väldigt bra, två kvarter bakom strandpromenaden med folkliv och hålligång på precis lagom avstånd. Någon fin utsikt har vi definitivt inte här, men det är kanske bra att ha fönster mot gården om några festpriffar sjunger sig hemåt på andra sidan.
Trodde jag, för vid midnatt var det ett högljutt par ute och hade förspel i poolen på gården utanför vårt fönster. Här är väldigt lyhört och efterspelet på deras rum ovanför oss kunde göra vem som generad. Kanske för att det är därför det är ett barnfritt hotell.

Det var karneval här i går, och jag har sett ännu en karnevalsparad. Den här var uppskjutet två veckor, för att det var så dåligt väder när det egentligen skulle gå. Vi tyckte inte vädret var någon höjdare i går heller. Faktiskt åkte våra täckjackor på på kvällen. Första gången jag haft täckjacka och sandaler samtidigt. Kanske blir jag influenser nu?

Om karnevalen här kan man säga att den var mycket snällare. Först var det bara de i paraden som var utklädda, och det var mest barn och ungdomar som paraderade, och åskådarna var överlag nyktra. Möjligt är att alla transorna frusit om benen i sina korta kjolar och åkt hem.

Vi hittade i alla fall en kanonbra restaurang, Con Pasión, som serverade fantastiska tapas till en provsmakning av lokala viner. Fullt poäng på alltihop!

En annan iakttagelse jag gjort är det där med dubbel- eller enkelsängar. På båda småöarna har vi det varit enkelsängar. Bra så tillvida att Mannen inte kan bre ut sig på mitt territorium – han har viss förmåga att lägga sig på diagonalen. Däremot kan jag inte knuffa till honom när han snarkar, som han också har en viss förmåga att göra ibland.

I natt fick han både en och annan knuff.