När vi körde upp till Agulo från flygplatsen i onsdags passerade vi genom nationalparken Garajonay.
Vi hade redan innan prickat in den på kartan som ett måste att besöka, att bara köra genom räckte inte.

Idag kom alltså vandrarskorna på igen och stavarna fram. På vägen dit stannade vi till nere vid havet, vid Playa Vallehermosa. Där gick vågorna höga och vinden var kall. Inte en kotte som närmade sig vattnet. överhuvud taget är det en kall dag i dag, bara runt 15 grader. Det bekymrar inte oss så mycket – än – för vi har inte börjat vår sol- och badsemester än.

Många tvära hårnålskurvor senare var vi framme i Garajonay som är en urskog. Ja, faktiskt!

Vi valde att stanna vid Canada de Jorge, och gå en inte allt för tuff cirkulär led där. Vi var lite osäkra på om det var regn eller bara droppande fukt som hamnade på oss. Träden är överväxta med hängmossa och krokiga, och med dimma som solen anas genom är det inte svårt att förstå att denna delen kallas för Sagoskogen. Minst sagt trolskt!

Första delen, i den riktning vi gick, var nästan som att promenera i parken där hemmavid. Jag påpekade att det stod att det skulle vara 105 meters höjdskillnad och att det nog skulle bli lite tuffare. Dessutom frös jag, trots vindtröjan. Garajonay ligger högt över havet och det blåste rejält, även ner i skogen, konstigt nog.
Ungefär när jag fått upp värmen började stigningen, och stigen blev mindre stig-lik. Där mötte vi en busslast britter som var klädda som de skulle på Afternoon Tea.

Skjortor, t-shirts och loafers på många av dem. Och inga stavar. Vi var återigen glada för våra när vi skulle uppför 105 meter fuktiga stenar och rötter.

–Oh dear! hördes milt uttryckt, när engelsmännen kasade neråt.

Leden tog ungefär en och en halv timme att gå, inklusive diverse fotostopp.

Även sista kvällen här gick vi till Isaacs Tasca. Några meter dit, god mat och trevlig stämning gjorde valet lätt.

När vi väl satt oss vid ett av de fem borden invaderades lokalen av ett stort spanskt sällskap, tio vuxna och sex barn, som skulle fira en av männens födelsedag. Vi flyttade in till hörnbordet, Isaac himlade med ögonen, och övriga gäster betalade och lämnade snabbt. Tråkmånsarna!

De sex barnen i ålder sex till fjorton placerades vid ett bord med var sin iPad, sedan var de knäpptysta resten av kvällen. De vuxnas ljudnivå steg däremot hela tiden, med sång, leverop, skratt och massor av prat. Eftersom vi varit hjälpsamma och flyttat oss inkluderades vi i också firandet av Antonio!

Vi åt en massa olika goda smårätter, och testade ännu ett inhemskt gott vin.

Stackars Isaac jobbade som en slav bakom kulissen och fixade allt kallskuret samtidigt som han höll minutiöst ordning på allt. Och dunkade huvudet i disken när det blev för mycket. Men det var det bara vi som såg, vi räknades som vänner nu.

När vi gick hem sjöng födelsedagssällskapet för oss. Eller av glädje över att vi äntligen gick. Nu blev det både kram och kindpussar med Isaac. Han verkade ju frisk och hade visat sig vara en rar påg!

Sista morgonen på La Gomera visade upp en tjusig soluppgång, som inte precis gjorde det lättare att lämna. Ännu en plats på jorden som bokat in sig i mitt hjärta.