Planering är till för att vara flexibel, det lärde jag mig under min tid som lärare.

Igår hade vi tänkt ge oss ut på vandring igen. Mannen förslog bl a att vi skulle gå till en restaurang, som enligt Google ligger 700 m härifrån och som alla guider lovsjunger, främst för utsikten över Teide.

Vi kan faktiskt se restaurangen härifrån.

Jag hade invändningar. För vi kan faktiskt se Teide från vårt fönster också utan att betala extra för den.

I stället skulle vi gå en nätt liten led på 6,5 km till Hemigua, nästa by utmed kusten. Vi började, men efter ca 1,5 km fick vi ge upp. Det gick helt lodrätt ned mot havet, på lösa stenar, inte runda, men vassa och helt utan någon form av stöd att ta tag i. Vi insåg vår begränsning och gick – eller snarare klättrade – upp igen.

Några infödda äldre gubbar som stod där tyckte det var klokt med tanke på våra knän.
Från havet går en gammal snillrik linbana upp som fiskarna använde för att lasta av sin fångst. Även fiskarna (de tvåbenta alltså) tyckte nog det var brant.

Vi mötte också ett annat par på vägen ner. Ett par från vårt grannland där man föds in i lusekoftan när mor deras går på tur.
Vi var tvungna att vänta och se om de klarade det. Det gjorde de inte, utan kom snart tillbaka flåsande. De berättade också att på leden åt andra hållet fanns ett gäng stora ilskna hundar som sprang lösa så de hade fått ge upp där också.

Återstod gjorde att gå till Vallehermoso, en tur på 13,5 km enligt skylten. Alltså ungefär lika lång som sträckan var skyltad på El Hierro, den som tog fyra timmar.
Hmm… Då måste vi nog ta bussen tillbaka för ljuset släcks här strax efter klockan 18.00.

Vi bestämde oss för att istället verkligen göra vår gulliga by Agulo med alla sina små gränder och pastellfärgade hus. Till att börja med kollade vi det gamla bananlagret och de nu ganska förfallna terrassodlingar där omkring, med bara enstaka bananplantor kvar.

Ett helt obemannat men öppet museum visade bilder och texter om Los Fillichristi, en grupp mystiker som hade sitt säte i Agulo under 1900-talets första decenium.
Då fanns här även en konstnärskoloni. Inte konstigt alls med tanke på miljön.

På hejkanarieoarna.com presenterar man La Gomera så här, vilket stämmer, så vi bara njöt .

Efter lunchen som vi åt på ett mindre trevligt ställe, tänkte vi att vi kan ju gå en bit mot Vallehermoso, och sedan vända. Vi mötte ett ungt par som kom därifrån. Det hade tagit dem sju timmar att gå sträckan som enligt ledguiden skulle vara 13,5 km.

Vi hann i alla fall besöka byns begravningsplats, som vi på håll först trodde var ett hus med massor av blommor på.

Dessutom fotograferade jag kuststräckan där huset vi bor ligger. Jag inser allt mer vilket fantastiskt läge det är. Bredvid huset på gatan finns en liten ”Mirador” dvs en utsiktspunkt där vandrare stannar och begapar utsikten. Och riktigt avundsjukt oss också, när vi öppnar dörren och går in i huset där.