Rundtur i grannskapet runt El Golfo

Mina tår har definitivt inte uppskattat att gå nedför så mycket. De protesterade direkt när de kom in i mina hela walkingskor och pekade uppfodrande på sandalerna. Även om dessa också är av modell off road, så fick gårdagen tillbringas på växtfritt underlag.

Vi hade sett att en av lokalbussarna gjorde en rundtur i trakten och bestämde oss för att hoppa på den. Det var vi och en del lokalbefolkning med diverse last, som matkassar och hinkar med okänt innehåll. Frontera ligger mitt i bukten El Golfo, som är en halvcirkelformad del av en vulkankrater.

Bussen körde runt mellan de olika byarna i grannskapet och vi följde på kartan. När vi kom till La Maceta vände sig chauffören om och sade något på sitt tungomål.

Med hjälp av ömsesidiga charader förstod jag att han tyckte vi skulle gå av här och titta på naturbassängerna så kom han och plockade upp oss igen om en timme.

La Macheta

Så blev det och vi fick en härlig timme. Man har byggt ”bassänger” vid den steniga Atlantkusten. Ingen risk att strömmarna drar ut de badande i vilda havet, däremot slog vågorna över och duschade samtidigt. Tyvärr hade vi inga badkläder med, så det blev bara lite fotbad. Dessutom var det glashalt så räfflade badskor hade varit att föredra.

Vi hann med en liten promenad vid kusten också, innan bussen rullade in och den förväntansfulle chauffören ville veta vad vi tyckte. Om det tyckte vi!

Bussen fortsatte sin slinga, nu upp i bergen där vi bl a kunde se den där kyrkan på toppen som vi ser från var vi bor, innan vi rullade in i Frontera igen. Han undrade var han skulle släppa av oss. Vi är tydligen veckans snackis på byn.

Som sagt, turister är sällsynta här. Jag läste i en relativt ny artikel att det är cirka 50 (femtio!) turister i veckan som besöker ön El Hierro. Att vi sedan inte hyrt bil här utan gått när vi inte åkt buss, och ätit på de lokala ställena har nog också satt sina spår. Plus att jag börjar bli en fena på charader, till mångas stora förnöjelse…

Nästan ingen pratar något annat än spanska. På restaurangen vi besökte igår plockade servitören fram sin platta för att hjälpa oss översätta. Pecado fattar jag nu, och jag fick lära mig att den var viejo, muerto och frita. Och dessutom riktigt god!

Gammal, död, friterad fisk.

En annan positiv överraskning är deras lokala viner. I går fick vi ett vin från ön. Listan Bianco som var helt i klass med en Chablis.

Första dagen vi kom hit stannade vi och drack lite kallt på en servering innan vi började vår bestigning av berget. Då lade jag märke till en söt liten gumma, som hela tiden försökte beställa in, utan att få något. Till slut reste sig en lokal man och hämtade kaffe till henne. Vi tyckte det var lite underligt. Dagen efter när vi passerade samma café satt samma lilla gumma där och viftade. Jag började se ett mönster. Och när vi senare kom till snabbköpet stod hon där med en vagn med varor och försökte få det utan att betala. Killen i kassan suckade och ringde, och då kom servitrisen från caféet och hämtade gumman och placerade henne på ”sin plats”. Äldreomsorgen fungerade visst!

Vårt boende, Casa Brujita, låg sanslöst vackert, ibland i molnen. Femton våningar upp enligt hjärteappen i mobilen. Cirka tre våningar trappa, resten backe.

För övrigt var det ett väl utrustat självhushåll, med bra sängar. Nyckeln satt i dörren när vi kom, och skulle lämnas där när vi åkte idag. Värdinnan tittade förbi i går och undrade om allt var bra. Det är vad vi sett av henne.

Däremot, om man inte gillar branta backar och inte hyr bil, rekommenderar jag nog ett annat boende.

När vi skulle lämna vägrade jag gå ner med hela packningen, och riskera att tippa över, så Mannen fick äntligen nytta av sitt rännande på gymmet och gå två gånger så tog jag våra små ryggsäckar.

På busstationen mötte vi åter igen Drakflygaren som med ett brett flin undrade

”Are you lost again?

Nej, då. Nu visste vi var vi var och vart vi skulle. Bussen till Valverde gick snabbt, och förutom att ett berg av väskor och ryggsäckar som skulle transporteras med bussen (inte våra, de hade vi full kontroll över) rasade ner över gången varje gång bussen svängde vänster, vilket den gjorde många gånger, gick det smidigt. Efter varje gång stannade chauffören och gick bak och staplade upp dem igen.

Inne i Valderve kunde vi nu lämna ryggsäckarna på biljettkontoret och ta en promenad i stan. Många av personerna vi såg hade vi mött innan, och jag började fundera på om de var återanvända statister som de hyrt in för vår skull.

Det känns som en stor ynnest att vara på en Kanarieö som de säkert var alla innan de exploaterades av turism. Inga stora hotell, några få pensionat och B&B är allt vi sett. Att äta ute här är inte heller turistanpassat, inte heller priserna. Det vi betalat som mest för tvårätters middag med en flaska vin och kaffe efteråt är 49€.

Nu påbörjas resten av resan till La Gomera.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s