Vandra runt och i Frontera

Vårt lantliga boende på bergssidan i Frontera är tyst. De enda ljuden vi hörde i morse var något får och en galen tupp. Helt OK!

Däremot blev det lite problematiskt när jag skulle ta en dusch. Trycket i slangen var obefintligt, och när jag väl lyckas blöta håret och få i schampoo försvann vattnet helt. I hela huset, och eftersom det är kommunala ledningar in antar vi att det var ett större problem.

Som tur var hade vi släpat upp ett antal liter flaskvatten i går kväll så frukosten klarade sig, och sedan var det vatten i kranarna igen.

På dagens planering stod att vi skulle gå en 13.6 km lång led, från Sabinosa, en by dryga milen österut, och hit.
Vi gick ner till busstationen där chaffisen som kört oss till byn dagen innan tutade och vinkade från sin buss. Han var nog glad att vi levde.
Vi hoppade på rätt buss till Sabinosa. Där mötte vi samme kille som lotsat oss genom sina farföräldrars hus i kvällen innan. Han skulle iväg och drakflyga från berget där.

Leden vi skulle gå var utmärkt från busshållplatsen, även om vi tyckte den försvann i tomma intet ganska omgående.

Vår, eller framför allt min uppfattning om stig överensstämde definitivt inte med verkligheten. Den första sträckan, drygt 1,8 km var ingen stig alls, utan ett nedförslut på kasande underlag genom faunan. Vis av erfarenheten undvek jag att titta ner på utsikten, utan höll blicken stadigt ner i marken, och flyttade inte fötterna förrän jag hittat fäste med stavarna så jag inte kasade iväg utför backen. Det fanns tydliga spår att en och annan hade gjort den innan. Ändå fick jag ibland kalla på Mannen som fick agera stöd.
Min kondis är så pass bra att jag kan ta mig uppför de flesta backar, även med packning, Men vare sig det är uppförs- eller nedförslut vill jag att underlaget stannar där det är. Dessa runda lavastenar gjorde inte det.

När det började likna en stig

Efter första sträckan kom vi iallafall ner på något som kunde kallas stig, och som även om den gick upp eller ner var relativt plan och lätt att gå. På ena sidan hade vi berget uppåt och på andra sidan en brant ned mot havet. Det var mäktigt och njutbart. Utom för tårna i nedförsluten då de tog i skorna.

Efter fyra timmar var vi tillbaka i ”vår” by Frontera, och redan efter en dag här börjar en del invånare vinka och hälsa.
Här finns alltså inte så många turister. Förutom en annan vandrare och fyra mountainbikare på leden har jag bara sett två medelålders kvinnor som ser utombys ut här. De bofasta känner man igen på stilen.
Det verkar vara en åldrande population, så det vete katten om inte vi sänker medelåldern. Männen sitter på i eller utanför kaféer och barer från eftermiddagen, och även några få kvinnor. Var resten är? Hemma och knyter makramé eller njuter egentid? Jag har inte en aning.

Det är alltså helt outexploaterat här och känns lite som en tidsresa. På gott och ont. Samtidigt som det är otroligt skönt att bara vara, och njuta av naturen, hade det kanske varit kul med ett lite större utbud.

Till kvällens middag gick vi ner på huvudstreetan och först in på en pizzeria. Gänget som satt runt bardisken var väldigt speciella, förmodligen ditkörda med traktor eller ev. fyrhjuling. Tänk Roy och Roger på Macken, tillsammans med ett gäng inavlade rednecks från Mellanvästern i en 60-talsfilm.

Vi gick in på nästa öppna ställe, och Mannen konstaterade att här verkar de mer normala.
Tills två minuter senare, då en av männen i lokalen började sjunga med för full hals i någon schlager som spelades på TVn. Och en annan man började vanka fram och tillbaka på fem meter, muttrande och vid varje vändning lyfte han på remmen till sin ryggsäck och blängde på oss. Ingen annan tog någon notis om honom, så det var nog ett vanligt beteende.


Normala var det.
Men Drakflygaren gick förbi med sina kompisar så jag slapp oroa mig för honom.

Om man bor så högt som vi gör är ett gott råd att först gå upp med 18 kg packning. Sedan känns det lätt utan. Och man kan äta lite extra!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s