Vidare till El Hierro

På morgonen fick vi väcka vår värdinna eftersom vi trodde det var frukost från klockan 8.00, när det var 8,30 på söndagen.
Hennes man hade dykt upp över helgen och han verkade inte helt nöjd med att vi lockade upp lilla frugan från sängvärmen, men vi fick en snabb frukost och betalade vad vi var skyldiga innan vi gick ner till bussen.
På vägen såg vi Karnevalens sanna hjältar som städade upp efter kalaset.

Det gick så snabbt att gå rätt väg att vi hann med en buss tidigare än planerat med en liten språngmarsch på slutet. Med full packning alltså. Men hellre det än att vänta en halvtimme på nästa buss.

På flygplatsen var det nästan öde och incheckningen gick som en dans.
Planet vi skulle åka till El Hierro med var ett litet propellerplan. Flygvärdinnorna spred ut passagerarna för jämviktens skull och körde baletten om säkerhet. I luften meddelade de att vi skulle hålla gången fri för de skulle servera. Och så galopperade de genom och serverade vatten i plastglas för att två minuter senare samla in glasen igen. Med tanke på att flygturen tog ungefär lika lång tid som buss 100 till stan hemifrån var det väl en fin tanke.

På landbacken hann vi inte ens gå på toa förrän vårt bagage snurrade på bandet.
För att komma till Frontera där vi skulle bo måste vi ta bussen först till Valverde, öns huvudort och därifrån en annan buss till Frontera och den skulle gå kl 15.45.
Detta var med i beräkningen, så vi hade tänkt ta första bussen från flygplatsen och sedan äta lunch och titta lite på Valverde medan vi väntade. Det var bara det att det inte gick någon flygbuss förrän 15.15, dvs nästan fyra timmar senare, och flygplatsen var tråkigare än Bromma.

Jag bad flickan i informationsdisken ringa efter en taxi till oss, och när hon fått översatt min engelska av en annan dam ringde hon. Efter en halvtimme bad en väldigt fullmatad man oss komma med ut, för nu skulle taxin snart komma. Den kom ytterligare en kvart senare och körde oss till busstationen i Valverde. En liten promenad därifrån kom vi in på vad vi tror var huvudgatan. Eller i en uppbyggd filmscen från 1950-talet.

Scener från Valverde

På en liten restaurang beställde vi vad vi trodde var köttbullar, men som smakade konstigt. Det visade sig vara tonfiskbullar, och då var det ju gott!

Här pratar man ö-spanska. Jag brukar hänga med något lite på spanska genom italienskan, men här är jag en total fågelholk. El Hierrodialekten måste vara som gotländska i kubik.

Tillbaka på busstationen fick vi sällskap av en tacka och hennes diande lamm, som kom ut från byggnaden bredvid.

Fem minuter innan vår buss skulle gå rullade bussen från flygplatsen in, tom sånär som på den runde mannen som bett oss vänta på taxin.

Väl ombord på vår buss tog det cirka tjugo minuter innan vi stannade i Frontera, vår slutdestination här på ön. Busschauffören undrade var vi skulle bo och när vi sa La Brujita, pekade han uppåt bergssidan och sade
– In the mountain, sì. Call taxi?

Jag blev full av onda aningar, men hurtiga som vi är svarade vi nej, att vi skulle gå. Då såg han ut som han ville ta en selfie med oss.

Efter lite kallt att dricka på en servering nere på huvudgatan började vi följa googletanternas vägbeskrivningar. Min och Mannens tanter var inte överens om mer än att det var uppåt bergssidan.

Med tung packning ville jag hitta en snabb lösning och hojtade på en ung man i en trädgård och frågade. Tack och lov talade han bra engelska.
Han var på besök hos sina grannys, och det hela slutade med att vi fick gena genom deras hus som var suterränghus i flera våningar, hälsa på Nonna på vägen, och kom ut genom en annan grind mycket högre upp på berget.

Till slut hittade vi fram, till Casa Rural la Brujita, ett komönstrat hus där receptionen var stängd men en lapp på fönstret talade om (på spanska så klart) att Senor Thorvald Bertil skulle ha nr 1, och att nyckeln satt i dörren.

I beskrivningen står det som vingård, men… några fler vinrankor än vi har hemma gör ingen vingård.
Vår lilla bungalow, nummer 1, ligger i alla fall otroligt vackert med en svindlande utsikt över el Golfo och byn.

Eftersom vi har självhushåll här, var det bara att lasta av packningen och sedan ge sig ner i byn igen för att köpa mat till frukosten, och äta middag. Nu hittade vi en annan väg, med dels en trappa och dels ett räcke att dra sig upp med.
Av alla ställen vi lyckats boka som ligger uppför en backe är detta lika överlägset som Johaug i skidspåret.

Men man somnar med gott samvete.

Vi funderar faktiskt på om målsättningen att testa hur mycket man kan åka runt kollektivt är helt optimal, eller om vi skulle hyrt den där lilla öppna Fiaten på flygplatsen i stället.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s