Efter en natts god sömn och en perfekt frukost med b a mycket färsk frukt, och där vår värdinna visade sig vara italienska, var det dags för den första vandringen.
Nu med bara lilla ryggsäcken med kamera, vatten och lite annat i.

Leden utgår från Las Palmas, från Las Canteras, den stora strandpromenaden. Dit är det dryga 3 km som fick ingå i paketet.

Av någon oklar anledning dubbelkollade Mannen varenda sväng jag sade vi skulle göra, men idag var det min tur att ha rätt.
Den här rutten hade jag planerat efter ett resereportage i Sydsvenskan i vintras, där skribenterna tyckte att det var en lagom tur att börja med.

De är norrmän, som fått att gå på tur med modersmjölken.

Vi följde Las Canteras så långt år nordost vi kunde komma, tills bebyggelsen tog slut och vidare ut på en gångstig utmed havet. Målet var ett kors som tronade högst uppe på en kulle, eller i skånska ögon ett berg, och enligt beskrivningen i tidningen skulle det gå en brant stig upp dit.

Vi spanade efter den, men tyckte mest det var bäckfåror som ledde uppåt. Då blev vi omknatade av en kvinna som såg ut att var av ungefär samma årsmodell som vi, och frågade. Hon var finska och kunde vare sig svenska eller engelska. Men med lite levande charader fattade hon att vi ville upp och pekade på en av bäckfårorna och vinkande att vi skulle ta samma väg som hon, för hon skulle upp till byn på toppen. Vi hakade på och finskan skuttade iväg som en stenbock uppåt. Det gjorde inte vi.
Någon sådan finsk sisu har vi inte. Som tur var hade vi åtminstone stavar och kunde klara det rätt bra en bit i alla fall. Brant, löst underlag med massor av glasskärvor. Något ålahuvud hade tydligen roat sig med att kasta ut flaskor över murkanten högt där uppe.

Så gjorde jag misstaget att vända mig om, och insåg mitt mycket prekära läge. Har jag talat om att jag lider av höjdskräck? Trodde den var botad efter hängbroarna i Costa Rica, men den blommade upp för fullt nu. Det låste sig totalt. Benen började darra på mig och jag kom inte vidare. Jag fick ropa på Mannen att han måste vänta och så gjorde jag misstaget att sätta mig ner på en sten för att skakningarna skulle upphöra. Och titta på utsikten.
Det blev total stream of consciousness. Om inte Mollys monolog så Monicas.

hur har jag hamnat här jag kommer inte att komma härifrån dumma kärring hur kunde du över huvud taget hitta på något så här korkat som att vandra när du kunde legat vid en pool med ett glas cava jag känner hur det rasar du är för fasen 65 1/2 år och ingen begär att du ska fjanta runt här gud vad högt det är stenarna rasar jag kan inte krypa heller för där är glasskärvor varför slutar inte benen att skaka för helsicke jag kommer att stanna här tills någon bär ner mig men då kommer väl de idioterna att tappa mig också nej jag kan inte resa mig då hade jag väl gjort det din idiot nej gå inte från mig jag ska bara lugna mig och ja jag andas

Ungefär så flög tankarna i mitt huvud en bra stund tills jag äntligen fattade tag i Mannens utsträckta stav och hivade mig upp till stående och utan att så mycket som att snegla bakåt tog mig upp den sista biten till krönet och bakom staketet.

Då kunde jag titta på den bedövande utsikten.

Vi hittade i alla fall restaurangen El Padrino i denna by, Las Colorados, och fick en underbar lunch – och ett glas vin. Det behövdes.

Det där korset låg ytterligare en kulle upp och artikelförfattarna hade skrivit att de klättrade upp.
Det. Tänkte. Inte. Jag. Göra. Ibland segrar förnuftet över stoltheten.
I stället tog vi stora vägen runt bergstoppen ner, lite längre, men på stenlagd trottoar ända ner till strandpromenaden.

Allt som allt har jag gått 22000 steg på första vandringen. Middagen tänker vi äta på en närbelägen italiensk restaurang utan matsedel på svenska.

Detta ska föreställa semester och ingen jäkla träningsresa om någon tror det.