Fyra Kanarieöar i sikte

Nu var det dags att ge sig ut på resa igen. Inte till andra sidan jorden nu, utan till ett nygammalt ställe, Kanarieöarna.

Vid våra tidigare resor hit har vi mest laddat batterierna. När vi vara anställda och hade dagliga tider att passa var vi ganska urlakade till vecka åtta, och åkte då gärna till ett turistmål där vi bara låg på uppladdning en vecka under en parasoll med en bok.

Sedan bröt vi alla vanor med två långresor för att förra året lägga oss under parasollen igen. Och bli totalt uttråkade efter tre dagar.
Så i år ska vi vara aktiva! Fyra av Kanarieöarna ska besökas och sex leder är planerade att vandras.

Resan är egenplanerad, och vi tänker utnyttja de allmänna kommunikationsmedel som bjuds och bo på mindre orter, en bit från turistströmmarna. Lite därför kom vi på något sätt fram till att då är det lättare att ha ryggsäck än en stor resväska. Till detta kommer jag nog att återkomma!

Nya stora ryggsäckar har alltså införskaffats, och de har provpackats under en knapp vecka. Det vill säga att de packades med det vi ville ha med, vägdes och allt var lugnt. Tills de placerades på ryggen, då insåg i alla fall jag att trots att min rygga vägde mindre än hälften av en vikt jag lagt bakom mig de senaste åren var den åt pepparn för tung. Packa om, gör om, o.s.v. Vi ska vara ute 16 dagar, och och konstaterade att vi kommer att ha tvättmöjlighet efter halva tiden, men ändå.

Nåväl, i går morse ringde väckaren okristligt tidigt och vi följde den snitslade banan av utlagda kläder till förberedd gröttallrik innan ryggsäckarna åkte på och vi gick ner till bussen som skulle ta oss till Kastrup. Det blev en social tur. Först en väninna att prata i kapp med på bussen, och sedan en gammal klasskamrat till yngste sonen på tåget.
På planet hade vi bokat platser vid dörren, jag har ju en långbent Man, och på tredje sätet bredvid honom satt en dansk av det större slaget. Eller satt och satt. Han hade liksom fyllt ut gångjärnen på mitten så han låg mer än satt. Dessutom vällde han över halva Mannen säte med resultat att vi kom riktigt nära varann. Dansken satt hela resan och scrollade på sin mobil, vars bakgrundsbild inte passerade obemärkt. En mycket oklädd ung dam med plutande läppar, och som lyfte fram sina överdimensionerade behag. Det generade honom inte att andra såg det heller, med resultat att stewarden (som såg ut som Måns-Mums) spillde kaffet han skulle servera och råkade se bilden.

Längst bak i planet var det som vanligt kö till toan, och jag hamnade bakom två väl förfriskade norska herrar i min mogna ålder. De delade på ett par hörlurar med förmodligen svängig musik, och det hela slutade med att den ene försökte bjuda upp mig till dans i flygplansgången. Fick skylla på att jag var för kissnödig för en svängom.

Bussen jag planerat att vi skulle ta gick på minuten – det är en väldigt osvensk egenhet som gör det lätt att åka runt här – och vi hoppade av vid den hållplats vi skullle. Vårt bokade B&B skulle ligga inte så långt från busshållplatsen och jag hade varit en riktig rederöv och skrivit ut en karta med prickad väg hur vi skulle gå. Tackom och lovom var det bara 20 grader och halvmolnigt, men svetten lackade snart ändå. På mig. Mannen som tydligen fötts utan svettkörtlar påstod att han inte svettades för att han tränar så mycket. Ha! Var tvungen att senare googla och visa honom att om man är vältränad svettas man fortare.


Det var iallafall varmt, tungt och alldeles för långt att gå med den tunga packningen. Det blev en halv mil innan vi kom fram. Då hade vi ått runt halva Las Palmas, nästan i en cirkel, och var tillbaka 500 meter från busshållplatsen vi gått av. Hade det inte varit jag som gjort kartan hade Mannen legat pyrt till.

Vårt boende, Casa Doramas, är i alla fall jättefint och ligger intill en liten park med ett gigantiskt rododendronträd, massor av papegojor och ett litet vattenfall.

I går kväll när vi följt vår värdinnas rekommendationer och ätit på en helt fantastisk peruansk restaurang och gick hem, passerade vi parken och såg en giraffstaty där inne. Jag plockade upp mobilkameran, som var allt jag hade med då och gick in i parken. Det var mer är giraffen där. Tydligen är parken även ett populärt ställe för herdestunder. Det var mer än ett par med bokstavligen byxorna nere som blev lätt störda av en girafftokig svensk dam med mobilkameran i högsta hugg.

Utsikt från Casa Doramas
Lite gott från Segundo Muella
Parken utanför vårt boende
Samma park

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s