I Bologna

Det var bara att gå tvärs över gatan från vår lägenhet så var vi inne bland gränderna, och två kvarter senare öppnade sig marknadsplatsen. Ett stort torg som hela helgen var fullt med marknadsstånd som inte sålde mat, men väl allt i kläd-, smink-, väsk- och skoväg. Mycket lump, men en hel del fina grejer också.

Fynd av varierande kvalitet


Även om jag på allvar försöker dra ner på onödig konsumtion och sålt både mitt svarta bälte i shopping och en massa kläder som jag krympt från kände jag hur den lille shoppingjäveln i mig började hoppa och studsa. Det var nog tur att vi åkte med enbart handbagage med redan nästan full vikt, annars så…

Men min gamla spräckta plattång som fått följa med skulle lämnas kvar, så lite grann fanns det utrymme till. Det blev först ett par helt ljuvliga teddyfodrade halksockar.

Bästa myset

Vissa saker blir man aldrig för gammal för, tänkte jag. Men blev faktiskt tveksam när jag idag på ICA på hemmaplan mötte en f.d. kollega, tolv år äldre än jag, piffig ända ut i sina förlängda ögonfransar och högklackade stövlar. Det piffiga hos mig var… ? Jag var hel och ren i alla fall.

Nu halkade jag iväg i tankarna, trots halksockorna. Förutom dem kunde jag inte motstå topparna i siden och merinoull. Där blev det flera stycken och motsvarande antal i sämre material har sorterats ut efter hemskomsten.

Det tog inte många timmar att gå runt stan, den är väldigt greppbar, även om grändernas slingrande ibland förvillade oss med riktningen. De gamla stenhusen liksom de stenlagda gatorna med sina arkader var inte helt kompatibla med Googles vägvisning. Eller med den Store Härförarens. En gammal hederlig papperskarta var att föredra.

Överbyggda trottoarer

En stor del av gamla stan i Bologna var med början på 1500-talet ett judiskt ghetto. Numera är det fullt av mataffärer och serveringar och alldeles otroligt charmigt.

Via Pecherie Vecchie

Gränderna och alla piazzorna kallas ibland Bolognabornas vardagsrum , och det är inte svårt att förstå varför. På fredags- och lördagkvällen var det fullt av folk överallt. Gamla, unga, barnfamiljer, det verkade som man gått man ur huse för att umgås. Där sitter ingen hemma och ugglar till Idol!
Och det fanns gott om lokaler att stanna och äta eller dricka i. Vi hittade massor av smultronställen.

Bäst mat på Il Piatto Rotto

På väg in på ett av dessa hörde jag hur en man med hög röst ropade Monica, no, no, BASTA!! Monica BASTA!! och både jag och Mannen vände oss om. Det var inte på mig han ropade, utan på någon namne till mig i hans mobil. Hans Monica var tydligen också en envis en, och gav inte upp så lätt, för han fortsatte ropa Basta till henne, minst fem minuter. Inga italienare reagerade, medan turister stannade och tittade på honom.

Vernissagen av The Illusion of Reality , som utställningen som var anledningen till resan heter, ägde rum på lördagkvällen och Galleria de Marchi var fullt. Så fullt att man knappt kunde röra sig, men av trevliga, positiva människor med stort konstintresse. Det är en nästan surrealistisk känsla när människor från olika delar av världen kommenterar och berömmer min konst, speciellt med en sådan fantastisk konkurrens som här med konstnärer från 20 olika länder.

Bubbel är gott, men inte mättande, och när vi gick därifrån skulle vi äta middag någonstans. Vi hade sett ut flera trevliga restauranger men inte bokat bord, för vi visste inte riktigt hur länge vernissagen skulle vara.
Det var fullt på nästan alla restauranger. Till slut kom vi till ett ställe där vi kunde vänta på bord. Medan vi gjorde det såg jag först en stor reklambild av en mycket lättklädd kvinna som enda ”konst” på väggen där. Sedan såg jag hur de serverade pizza med pommes frites på. Då var jag färdig att vända och gå. Vi var för katten i matälskarnas himmelrike, inte nån sylta i Mellanvästern.
Men vi fick bord och på menyn hittade jag grillad svärdfisk med bakad potatis och grönsaker, och det fick det bli.
Bakpotatisen var stekt i bitar och grönsakerna var några bitar vissna salladsblad, men fisken var åtminstone bra.

På söndagen var det eftermingel på galleriet med alla konstnärerna. Det serverades tilltugg med mer bubbel i glasen. Det är något konstigt, men efter ett antal glas bubbel pratar jag flytande, inte bara engelska utan även italienska, danska och tyska. Min blygsamhet hindrade mig från att dricka mer så franskan fick förbli trögflytande.
Det var i alla fall hur roligt som helst och vi bytte visitkort som man bytte bokmärken förra seklet.
Utställningen fortsätter två veckor till, men vår vistelse i Bologna var begränsad.

Det var några saker – förutom konsten – som jag prickat av att jag ville se. Dels anatomisalen på universitetet grundat 1088, alltså ett av världens äldsta, och biblioteket, dels Casa di Lucio Dalla. Vem var nu han? Jo, enligt mig en av Italiens bästa trubadurer som jag upptäckte i början av 1980-talet, när jag började läsa italienska.
Jag trodde hans hus var öppet att besöka, men man kunde bara titta på det. Däremot hade han fått en stjärnplatta i marken, och finns på youtube

Anatomisalen var fashinerande. Ett stenbord i mitten och läktare där studenterna kunde se hur kropparna dissekerades.

Jag blir sällan imponerad av katedraler och andra bevis på Makten och Härligheten, men biblioteket där, där blev jag andäktig. Så mycket kunskap från tider som flytt. Och i fantastiska salar.
Bologna visar att man älskar böcker även i nutid. Jag har aldrig varit någonstans där det finns så många bokhandlar och antikvariat.

Vi hade – som vanligt – en ryslig tur med vädret. Det regnade sista natten, och när vi väl kommit till flygplatsen inför hemresan. Det kom alltså inte en droppe på oss och vi kunde ha lämnat paraplyerna hemma.

Eftersom vi var lite osäkra på om bussarna verkligen gick till flygplatsen på måndagkvällen hämtade vi i god tid våra väskor på hotellet och promenerade upp till centralen där bussen kom fem minuter senare. Vi kom alltså i väldigt god tid till flygplatsen. Komma i god tid är enligt en hemlig sammansvärjning lika med att planet är försenat.

När vi väl kom ut på plattan konstaterade vi stora fläckar där färgen ramlat av på planet. Mannen tyckte sig även se en spricka. Jag är inte rädd för att flyga, men det kändes så där att gå ombord. När kabinpersonalen sedan berättade att förseningen berodde på tekniska problem, att vattnet läckt ut så de inte kunde servera kaffe, och att den sista timmen kunde bli tuff på grund av dåligt väder var jag redo att hoppa av igen.

Men eftersom jag skriver detta kan du räkna ut att det gick bra, och vi trippade som bambisar på isen till parkeringen där det bara var att knacka loss isen och köra hem.

Det är alltid skönt att få krypa ner i sin egen säng, även efter en fantastisk resa.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Konst, Resor, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s