När väckaren skrämmer upp mig ur sängen klockan fem på morgonen betyder det i bästa fall att det är en resa på gång.

Det var i bästa fall i fredags, för klockan åtta skulle planet till Bologna lyfta från Kastrup.
Anledningen till resan är att jag blivit inbjuden att delta med fyra tavlor på en utställning i Bologna.
Det var skönt att tavlorna redan skickats ner och vi kunde åka med enbart handbagage, endast åtta kilo var, Mannen och jag.
Packningen var således en utmaning, men vågen stannade på 7 kg, trots att lilla systemkameran är med.
Lite imponerande, tycker jag själv.

Strax före halv sju rullade vi iväg. Av den halvt om halvt utlovade snön såg vi inte en flinga och denna gång hade vi fått parkeringsplats strax intill terminalen. Det flöt på, genom säkerhetskontrollen och raka vägen till gate och ombord på planet. En sliten liten SAS- maskin med trångt om det mesta. Framför oss satt ett gäng danska killar som diskuterade torsdagens fotbollsmatch och var lätt oroliga inför returmötet. Markus Rosenberg….
De ska vara oroliga!

Vi hade blivit varnade för väldigt blött väder i Bologna, men jag hade, med min vanliga optimism, beställt sol och den sken på oss när vi klev av planet. Med bara handbagage går det snabbt. Passkontrollanterna var ganska trötta gubbar, som lät flödet gå förbi, men en av dem höjde ögonbrynen och vinkade in mig och undrade var jag kom ifrån och kollade mitt pass, innan han med ett vargleende hälsade mig med Welcome to Italia, Monica. Mannen undrade vad passkontrollanten ville, och hade jag varit 40 år yngre hade jag trott att han flirtade. Nu insåg jag att jag måste likna någon efterlyst brottsling.

Vi hade kollat i förväg att bussen in till centrum skulle fungera bra, och gick ut och ställde oss i en lång kö till den. Jag råkade i diskussion med två unga damer som försökte tränga sig till biljettautomaten. Jag vann. Till ingen nytta visade det sig. För efter en kvart utan någon buss kommit frågade jag det italienska paret framför mig om det var normalt. Det var det inte. Det var strejk.
– Men varför står alla här då?
– Man hoppas att det ska komma en buss i alla fall.
Logiskt? Eller är italienarna ännu mer optimistiska än jag?

Det slutade med att vi delade en taxi in till centrum med en ung italienska. Taxichauffören talade om att det inte gick att komma fram till stationen för det pågick någon stor demonstration och manifestation, men han kunde köra oss till vårt hotell istället.

Manifestation…? Fredag?
Greta?!
Si! Greta!

Det var väl hämnden för att vi flugit utan skam antar jag. Men vinsten i att inga bussar kom fram var kanske mer taxichaufförernas än miljöns i det här fallet.
Men – så att ingen missförstår – jag håller helt med Greta om att vi måste göra något för miljön nu. Det är bara det att ingen erbjöd sig att transportera oss hit i segelbåt, och jag är inte beredd att sluta se världen än.

Vårt hotell visade sig ligga väldigt centralt och bra, knappt tio minuters promenad från Piazza Maggiore. Dessutom fick vi istället för standardrummet vi bokat en apartamento i grannhuset. Genom en port, en trappa upp och med fönster ut mot en vacker liten trädgård. Välutrustat, tyst och väldigt fräscht.

Badrummet är lika stort som duschkabinen är liten, och sängarna både fasta och sköna!

Däremot är frukosten på hotellet värd några rader. Första dagen var det total kaos. Alla bord var upptagna och massor av människor i kö. När vi väl lyckats erövra ett bord från några yngre förmågor som satt och såsade med var sin kopp kaffe och mobilerna (onda ögat sitter där det ska — det fungerar alltid att ställa sig nära någon och blänga ohämmat), visade det sig att nästan allt var slut på buffébordet.
Förklaringen var att det kommit en större grupp nya gäster på morgonen, och då deras rum inte var klara satte de sig och åt frukost, vilket de inte alls skulle. Hotellet var fullbelagt med gäster som var inräknade till frukost.

Det blev för mycket för två av de yngre tjejerna som jobbade med frukosten, så de lämnade helt resolut sina förkläden – och stället.

Kvar var en stackars äldre dam som verkligen gjorde vad hon kunde och hann med.
Nästa dag fungerade i alla fall allt enligt förväntningarna och jag fick både yoghurt, äggröra, grönsaker och frukt som jag ville.