Det där med ålder

För ett tag sedan satt vi tillsammans med fyra gamla vänner i vår ålder och kom att diskutera det där med ålder, om våra barn såg oss som gamla.
Ja, sade Mannen och jag.
Nej, sade alla de andra.
Förmodligen grundat på att vi fortfarande har turen att leva och kunna röra oss för egen maskin och vara aktiva, och inte klär oss som våra föräldrar gjorde när de var mellan 60 och 70 år.
Vi var av avvikande åsikt. Crimplene är t ex rätt sällsynt nu.

Men man är inte äldre än man känner sig.
Så säger bara äldre människor, sade jag förr.

Nu säger jag det själv.

Ålder är alltså relativt, sett på olika sätt beroende på hur gammal den som ser det är.

Ett barn på fem – och ett halvt!! (det är väldigt viktigt med halvåren då) – år tycker en åttaåring är stor, medan tioåringen tycker samma åttaåring är ett småglin.
Man vill vara äldre, upp till en viss ålder alltså.

Som 17-åring vlle jag väldigt gärna vara 20, komma in på 18-årsdisco och kunna gå på Systembolaget. Så gärna att jag spökade ut mig i peruk, glasögon och med ett par lånade bilnycklar dinglande i handen seglade in på bolaget på Baltzarsgatan i Malmö och köpte ut. Överlycklig att de inte begärde leg.
I dag hade jag varit överlycklig om de gjort det.

Tycker inom parentes att det är nästan kränkande att de inte begär det när jag vid tillfälle löser pensionärsbiljett.

När jag väl kom in på 18-årsdisco och upptäckte 25-åringar där, undrade jag om de var på rymmen från åldersdomshemmet.

Så där höll det på fram till 30, då min hittills enda ålderskris infann sig. 30!!! Jag blev för f’n MEDELÅLDERS! Och kallade mig således 28+ till den egna avkomman passerat 28 och började tycka jag var patetisk.

Många vänner och bekanta talar om att jag ser precis likadan ut nu som när jag var ung, och det hade jag kanske kunnat suga åt mig om inte en del händelser ägt rum.
Det lutar nästan mer åt att jag föddes kärring.

Först var det för en del år sedan på min gamla arbetsplats när en ung kollega talade om att hon tyckte jag var så häftig.
Vadå häftig? fattade ingenting.
Ja, alltså, du gillar rockmusik och gör en massa häftiga saker.
Men det gör ju du också… fortfarande oförstående.
– Jo, men du är ju… äsch du är häftig helt enkelt.
Då trillade poletten ner och jag log så rart som bara små gummor kan och nickade.

Något år senare frågade en annan lika ung kollega när jag skulle sluta.
Klockan tre, svarade jag.
Jag menade inte hur dags, sade hon.

Förra året rasslade det in massor av besökare från Ryssland på min konst-iga hemsida och de hade hittat den via en rysk blogg. En väninna från det stora landet i öster hjälpte mig att översätta och det visade sig att den ryske bloggaren besökt ett galleri där jag ställde ut, gillade min konst men skrev att det var en tant som passade och påstod att hon var konstnären. Vilket han inte trodde på.


När jag förresten berättade den anekdoten för en konstnärskollega på Gallerinatten svarade han att det var bra att jag hade barnasinnet kvar och tänkte ungdomligt.

Jo, så kan man också se det. Men det var väl inte det svaret jag tänkt mig.

En annan konstnärskollega tyckte jag var fantastisk som kämpade med skärmar och tavlor och annat tungt. Det hade hennes mamma aldrig orkat.

Dessutom har jag haft några statistuppdrag den senaste tiden. En av TV-serierna, Jakten på en Mördare, utspelar sig bl a på 1980-90-talet och det var kostym och smink före tagningarna. Mitt hår behövde de inte göra något åt, det var perfekt tidsmässigt. Jojo, har haft samma frisyr länge nu.


Kläderna var ett hopkok av en del butikskedjors samlade utförsäljningar från de senaste 40 åren. Jag talade om att det där hade jag aldrig tagit på mig på den tiden.
– Jo, om du varit i den ålder du är nu så, svarade tösabiten som valde ut trasorna.

Men, som sagt, man är inte äldre än man känner sig.

Två kvinnor i släkten, tyckte båda när de var 80+ att det var så tråkigt att umgås med sina jämnåriga. För de var ju så gamla.

Och ett annat par i samma släkt, också runt de 80, älskar att resa, bl a på bussresor. Det första de enligt egen utsago gör när de kommer ombord på bussen är att kolla om det är fler än de som inte är gråhåriga, eller om det bara är gamlingar med.

Själv slet jag för några år sedan mitt hår och undrade vems mamma det var som kom fram i affären och undrade om jag inte gått på Mellanhedsskolan och Slottis.
Hon var ingens mamma, hon hade gått i min klass.

Självinsikt är vansinnigt överskattat.

I programmet Din Hjärna på SVT pratade Anders Hansen bl a om åldrande. Att vi som gamla kunde bli som kariaktyrer på oss själva. Eller bli den man verkligen är.

Det verkar bra. Tycker jag, om ingen annan.

Det är kul så länge det varar.

Än så länge är jag i allafall inte så gammal att jag säger att ålder bara är en siffra på ett papper.


Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s