Det hade varit en hektiskt månad med många upplevelser som ligger på lager och vill komma ut.

Jag kan börja med att berätta om resan till Amsterdam.

Om någon nu skulle ha missat det så sysslar jag  ganska mycket med att fotografera och ännu mer med att konst-ra till mina foton. Sedan ställer jag ut många av dem och blir fortfarande lite förvånad varje gång någon vill betala pengar för att köpa min konst.
Först var det mest familj och vänner, de s k närmast sörjande, som offrade sig för att jag inte skulle bli ledsen, men den marknaden är för länge sedan mättad. Numera är det helt okända från både Sverige och andra länder som är mina kunder.
Det har lett till att Jante-Fjanten för det mesta håller sig undan och jag har vågat ta steget ut och söka – och blivit accepterad – till internationella konstmässor.

Nu skulle vi alltså  till Amsterdam International Art Fair.

I god tid hade jag bokat ett hotell på promenadavstånd till Beurs van Verlage, Amsterdams gamla börshus där konstmässan skulle vara. Ett hotell med parkering, något som det är ganska ont om i centrala Amsterdam. Någon vecka innan det var dags mailade jag dem och frågade om man behövde förboka parkeringsplatsen. Det behövde man, och den kostade 20€ i timmen. Just det. Över 200 SEK I TIMMEN, 24-7. Det var så klart helt orimligt, och jakten på ett nytt boende startade.

På TripAdvisor hittade Mannen ett Bed&Breakfast som för en rimligare peng hade parkering på gården. Det låg lite utanför själva centrum, men spårvagnen gick i princip utanför ner till Börshuset.
Jag ville få boendet klart, så jag ringde dit och klockan var då ca 21.30 på kvällen, men på ett B&B brukar folk vara vakna länge.

En dam svarade och jag undrade om de hade ett rum ledigt de aktuella dagarna.

-Where did you find my number?
-Ehh, on your webpage on the Internet…
-Why do you call so late?
-Oh, sorry, did I wake you up?
-No, but I am watching a film. Send an email instead, and I answer it later on.

Klick.

Det kändes ju välkomnande, men skam för den som ger sig. Jag mailade. I slutet av mina mail har jag en signatur med bl a adressen till min hemsida.

På morgonen efter kom ett mail där vår blivande värdinna talade om att vi var inbokade i deras gäststuga i trädgården, med egen toa och dusch. Dessutom hade hon upptäckt att jag var en ”famous artist, I really love your art” och tillade att hon var en berömd författare, till The Happy Hooker, så det skullle bli ”a meeting of great minds”.

Jojo.

Naturligtvis var jag tvungen att googla på henne och boken. Och hittade den begagnad på Bokbörsen.

Jag läste den med rodnande kinder och med nervösa blickar över axeln så att ingen såg vad det var jag läste. Kvinnan hade tidigt kommit på att hon var nymfoman, och i princip förfört allt som kommit i hennes väg; män, kvinnor och även en fyrbent vän, innan hon började försörja sig som prostituerad och senare Madam, dvs bordellmamma, i New York. Allt mycket detaljerat beskrivet.

Leva på sin hobby, där kunde jag ju i och för sig se poängen.

Jag talade om för Mannen att vi var tvungna att börja leta boende i Amsterdam igen, för där kunde vi inte bo. Inte för att jag är speciellt pryd och fördomsfull, men det finns gränser.

Men… boken kom ut 1972, mitt i den sexuella frigörelsen, och eftersom hon då var en väldigt vacker 28-åring kan man kanske förstå att boken, utan några nämnvärda  litterära kvaliteter,  blev en bästsäljare utomlands.
I Sverige hade vi ju Inge och Sten i stället.

Vidare googlande gav att kvinnan nu är 76 år, och gift sedan 2007. Det verkade ju ändå ganska betryggande, och vi beslöt att behålla vår bokning.

Med bilen lastad med mina tavlor, och efter en mysig övernattning i en liten tysk by där det luktade kogödsel, möjligen för att där bodde en stor mängd kor, rullade vi med hjälp av GPS-tanten in på parkeringen till Det Lyckliga Husets B&B i Amsterdam.

En kvinna i mogen ålder, klädd i en färgglad och vacker kaftan öppnade och visade oss in. Det var inte vår värdinna. Denna satt stadigt placerad i en stol med hjul, även hon färgglad både i fejset och till klädseln. I rummet fanns även åtta andra kvinnor, varav två svenskor, som alla drog i öppna koffertar med kläder och provade. Det var vår värdinna som sålde ut sina kläder från hela livet, för de passade henne inte längre sedan hon svällt upp.

Hon tittade på oss och undrade vad vi ville. Hon noterade kanske mina lystna blickar på kläderna.

–Vi har bokat och ska bo här tre nätter.

Förvånad blick från värdinnan, sedan kallade hon på en ung man och bad honom kolla datorn. Han återkom och talade om att, jodå, vi hade bokat stugan.

Hon bad honom gå ut och kolla den, och han återvände snabbt och sade något till henne på holländska. Hon ryckte på axlarna (med följdverkan på resten av kroppen) och sade att då fick vi ta rummet där uppe i stället. Med delad toalett, men vi var ensamma gäster så.
Suck och stön. Men vi följde den unge greken (för det fick vi veta att han var) upp och godkände rummet med en stor terrass.

Tavlorna levererades till utställningsplatsen mitt inne i smetigaste smeten av Amsterdam på kvällen. Den som klagar på att det är struligt att köra bil i Lund bör testa centrala Amsterdam. Cyklar överallt, enkelriktat, spårvagnar, kanaler, allt i en salig röra. Mannen körde och  jag försökte hjälpa till med att följa GPS på Google. Ändå visste vi inte alltid om vi körde på cykelbana eller inte. Men vi kom fram, även om vi var tvungna att köra över en refug för att komma in på rätt gata i rätt riktning, men det gick det också.

En god middag och en natts god sömn senare hamnade vi vid frukostbordet. Där höll vår värdinna hov från högsätet, allt medan hennes man serverade. Dessutom bodde även hennes spanske fd pool boy, och den unge greken hos henne, plus två hundar och två katter.
Vissa ljud på morgonen tydde på att det fortfarande försiggick en viss aktivitet i huset.

Vår värdinna berättade, mellan skedarna av jordnötsmör hon stoppade in, att hon skrivit 17 böcker, varav 16 handlade om sex och blivit succé, medan den 17 inte alls sålt bra.
Nu höll hon på med två nya böcker. Om sex. Och hon jagade någon förläggare som ville ge ut dem, och undrade om jag kände någon. Det gör jag, men råkar gilla honom för mycket för att ge henne hans kontaktuppgifter.

Vi tog spårvagnen ner till Beurs van Berlage, en trevlig tur på ca 15 minuter.
När en utställning hängs dallrar luften av förväntningar. Alla hoppas på att slippa släpa hem sin konst igen, även om de flesta får göra det.
Utställarna var, här liksom i London i fjol, från nästan alla världens länder och genomgående väldigt sociala och trevliga. Man får nya vänner och skapar ett internationellt kontaktnät.

På kvällen var det VIP-vernissage för särskilt inbjudna eller betalande gäster och champagnen flödade. Många av besökarna verkade ha kommit mer för den än konsten, om jag ska vara ärlig.

Andra natten hade det kommit fler gäster till boendet och eftersom Madam satt stadigt på sin plats och höll hov, var där inte plats till oss vid frukostbordet, utan vi fick frågan om vi kunde sitta på uteplatsen. Solen sken så det var inga problem.

En av hundarna hade gjort nummer två på uteplatsen. Vår värd noterade det också och försökte lite diskret fösa ner det i rabatten bredvid. Det gick sådär eftersom det inte var helt fast och han hade lite konstiga ryckningar i benet en stund. Påminde faktiskt en hel del om John Cleese i Department of Silly Walks.

Konstmässan fortsatte hela lördagen, nu utan champagne, men med fyra av mina mindre verk sålda. Alltid något!
Trots fotriktiga skor kved mina fötter rejält efter fem timmar. Jag frågade några av mina väldigt högklackade medutställare om inte de hade ont i sina fötter. Så klart de hade, med 12 cm klack och sylvassa spesar fram. Men, som en svarade, If you want to look good, you have to suffer, och tog en smärtstillande till.
Själv är jag mer inne på linjen att gillar du mig inte i flatbottnat, så är det ditt problem.

Det var fest för utställarna på ett disko på kvällen. Startade klockan halv tio. Det var säkert roligt – för de som pallade att gå dit. Vi seniorer gick istället till en lugn restaurang två kvarter bort.

På söndagen berättade vår Madam att hon i kommande vecka skulle ha en ”afton” med en störrre grupp besökare. De hade bett henne strippa, men det hade hon slutat med (!) och i stället hyrt in två brasilianska samabadansöser till uppgiften. Sedan skulle hon föreläsa.
–About what? undrade jag.
Jag fick en blick värdig en byfåne, och svaret
–About sex of course! But I guess you are not interested in staying?

Nä, det hade hon fullständigt rätt i.

Så vi checkade vi ut från det nog märkligaste boende vi bott på, och med bilen packad med resterande tavlor rattade vi hemåt.