Så hade den kommit, den sista dagen på vår cykelsemester, dagen då det inte bara hängde på oss och våra cyklar, utan även på Öresundstågen om vi skulle komma hem i tid.
Det ena kunde vi ju påverka, men för att Sveriges kollektivtrafik ska gå som den ska behövs en mer allsmäktig kraft.

Vi packade allt utom tandborstarna och betalade för oss innan frukosten för att slippa hamna i den norska ockupationen vid utcheckningsdisken.

Vägen till Lessebo var en fortsättning på den från Kosta, lång, rak och backig, men med den skillnaden att nu var både vi och cyklarna fulladdade. Trafiken blev lite värre än vi förväntat oss, för dels hade Svenska P1800-klubben samlats i Kosta och testkörde sina bilar där, dels var det någon form av rally med inte fullt så fina bilar.

P1800-förarna körde som Helgon, varenda en, vilket man inte kunde säga om de som hade orange tävlingsskyltar på sina bilar, eller deras följebilar. Vi hade i alla fall turen att de flesta gick i motsatt riktning och vi slapp möta någon som körde om i backarna.

P1800 i långa banor.

Eftersom vi inte visste om det fanns någon servering på tåget köpte vi mat och dricka att ta med oss på ICA i Lessebo och körde den sista biten fram till stationen.
Enligt hemsidan skulle det finnas toalett i väntsalen, och det är mycket möjligt att det fanns, jag vet inte för allt var låst där. Min tilltro till en öppen toalett på tåget var begränsad så jag tog det säkra före det osäkra och tog min kanna med mig bakom en buske.

Just det, min kanna har jag inte berättat om. När man cyklar långt händer det ju att man behöver lätta lite på trycket även om det inte finns någon service öppen.
För Mannens del visste jag att när han trampade iväg i raketfart och lämnade mig åt mitt öde behövde han, och då hittade jag alltid hans cykel nån kilometer fram och såg hans trikåklädda baksida i vegetationens kant.
För att slippa gå ut i grönskan och huka mig bland nässlor och kräldjur hade jag med mig kissekannan. Den är inköpt på apotek för någon hundralapp och just avsedd för kvinnliga nr 1-behov i stående ställning. Lätta på bentyget framtill, sätt kannan mellan benen och släpp loss. Dra försiktigt fram kannan efter uträttat ärende (så du inte skvalpar över, för då hade du kunnat hoppa över kannan) och töm den i nässlorna. Skölj ur med medhavt vatten och stoppa tillbaka i zip-påsen. Pappret att torka sig med stoppar man i en hundpåse som knyts åt och lämnas i första papperskorg.

Tillbaka till Lessebo station. Innan vi åkte hade vi laddat Jojo-kortet med belopp som skulle täcka både vår duo-biljett plus två cyklar.
Biljett-automaten (för stationen var så klart obemannad, såvida ingen låst in sig i huset) sade att det inte fanns tillräckligt med pengar på kortet. Vi testade igen. Gick inte. Jag började chatta med Öresundstågens kundtjänst och förklarade vad det gällde. Det visade sig att, trots vi laddat kortet före midsommar, så hade vi inte använt det i Skåne län och alltså inte aktiverat det, och det kunde inte göras från Småland. Alltså kom vi inte åt det insatta beloppet, utan fick betala med VISA-kortet, 150:- dyrare. Mög.

Tåget kom  på nästan utsatt tid, och vi fick ombord våra cyklar, makade undan några av alla barnvagnar som  redan fanns där och förankrade cyklarna vid väggen,  och hittade två sittplatser. När tåget kom till Växjö konstaterade vi att det var en klar fördel att ha gått på i Lessebo, för nu vällde det på både fler cyklar, barnvagnar, folk och hundar.
Den stackars tösen med cafévagnen hade inte en chans att ta sig fram i gångarna. Närmre Hässleholm hade det inte förvånat mig om det även hade kommit på bönder med höns och getter.

Vid Hyllie gick vi av med våra cyklar och med hemlängtan och medvind trampade vi hem till Höllviken på mindre än en timme. Solsken hela vägen, alla de 65 milen som det blev totalt enligt våra tripmätare på cyklarna! Tågresan oräknad.

Vad ska man då tänka på och ev lära sig av vår tur, om man nu är galen nog att vilja göra om den?
Först och främst, lita ALDRIG på Google Maps cykelvägar och tidsangivelser. De tycker att man kan cykla i 20km/h utan några pauser på alla vägar utom motorvägar, oavsett skick och trafik.
Det var mitt stora misstag när jag planerade den här resan, att räkna på den tid som Google angav. Jag tyckte ju att med elcyklar är det inte något problem att cykla 7-8 mil. Det var det. Batterierna räcker ca 5,5 mil om man kör på lägsta batteridriften, ettan. Och det kan man göra så länge det är plan mark och ingen motvind. Det var det mellan Böste och Smygehuk.
Annars behöver du, om du inte vill slita för mycket på krafterna,  använda tvåan eller trean och då räcker batterierna ungefär fyra mil. Vill du glida uppför det småländska höglandet är det skönt att kunna gå upp till fyran eller rentav femman, men du förlorar motsvarande i räckvidd , även om det är kul så länge det varar. Det blev mycket slit. Hade jag haft en PT hade hon gråtit av glädje över min prestation. 

Beräkna i stället etapperna efter avståndet på de cykelleder som finns. Man vill hinna stanna och njuta av både natur och kultur, såväl på övernattningarna som på vägen.

Både Sydkustleden (med undantag för centrala Trelleborg) och Sydostleden är behagliga att cykla. Det är lite omvägar och sight seeing ibland, men på en cykelsemester ska resan vara målet och man ska kunna uppleva det som finns bakom de stora vägarna. Utanför dem finns Sverigespåret som du hittar på https://swedenbybike.com/cykelleder/ där du även kan beställa och köpa papperskartor. Annars har nästan alla turistbyråer egna kartor de gärna skickar gratis. Lite varning för Blekinge bara, med undantag för Karlskrona kommun. Inte en karta stämde, och ska vi någon gång passera Blekinge igen på cykel, sätter vi dem på tåget från Karlshamn till Karlskrona.

Boka övernattningarna i förväg, och räkna på rutternas tid och avstånd på cykellederna. Har du trampat uppåt tio mil och blivit rejält öm i baken är det inget kul om du inte hittar boende. 

Beträffande utrustningen, så förutom en nyservad cykel behövs bra väskor att packa i, typ cykelväskor man hakar fast över pakethållaren, plus en mindre väska för värdesaker som man kan ta med in när man fikar eller äter lunch. Extra spännremmar är också bra, men vet aldrig vad man behöver på vägen. Vattenflaskor och vätskeersättning är ett måste. 

Klädsel för min del var cykelbyxor med vadderad rumpa (är aldrig spisstrutad, men väl spissrövad), sportbehås och funktionstoppar, plus en dito jacka,  som inte sitter åt nånstans, plus sandaler på fötterna.

När vi startade hade vi båda hövdingkragar, så vi såg ut som Martin Becks granne, han som alltid vill ha en stänkare. Mannen fick ont i nacken av sin och köpte en hjälm på vägen i stället, min satt på hela sträckan och laddades på natten. 

Som vanligt hade jag för mycket kläder med. Regnkläderna t ex, men det hade kanske varit att utmana ödet att lämna hemma även om vi inte fick en droppe regn på oss. Mina toppar jag cyklade med gick åt och luktade som förväntat, däremot använde jag bara två andra t-shirts. Jag som normalt är en mästare på att spilla fick inte en fläck! Ett par shorts, ett par capribyxor, en kofta och två tunna klänningar att var fin i, plus underkläder. Och badkläder så klart! 

Hur som helst, nu är vi sjukt stolta över att ha fixat det, och även om det har varit lite gnälligt ibland är helhetsintrycket  fantastiskt positivt. Vi har faktiskt börjat snegla lite på Kattegattsleden till nästa år… Vem vet?

Tack för att du hängt med och hejat på oss!