Seniorer på cykel, dag 8 säsong 2, Kalmar – Kosta

Rummet i Kalmar var varmt tidigt på morgonen och öppnade man fönstret skränade de jäkla måsarna så man inte kunde sova. Skränfockar! Det fick bli några svettiga timmar.

Frukosten var en stor buffé till en vacker bakgrund.
Strax intill satt några surgubbar och diskuterade allt som var fel i världen. Det var inte lite det. En av dem blev dessutom trött bara han såg våra cyklar, påpekade han.

När vi packat ihop allt, inom parentes hade det krävts både businessbiljett och överviktsavgift för att få med det på flyget, skulle vi ha ner det från rummet. Det där med att det man vinner i kraft förlorar man i väg som fastnat på någon fysiklektion fladdrade förbi i skallen min, och så försökte jag få med allt på en gång. Det gick inte, utan jag tog allt (trodde jag) utom stora cykelväskan, som fick bli ett extra varv.
Och så hittade jag inte min cykelnyckel. Jag var säker på att jag haft den i handen. Till receptionen och hämtade tillbaka nyckelkortet för att kolla om jag tappat den. Nix. Började gå genom alla väskor och fack jag haft öppna. Nix. Till slut bad jag Mannen gå upp och kolla han också. Och han kom ner med den efter två minuter. Den hade legat på den smala tavellisten/hyllan bredvid min säng, sade han. Förmodligen hade jag lagt den där när jag försökt krångla med allt bagage på en gång.

Nu vidtog den ständiga diskussionen om vilken väg vi skulle ta. Jag hade prickat ut Cykelspåret som går kors och tvärs genom landet, och Mannen ville ta en genare väg. Vi började med min väg, otrafikerad och vacker, fram till Nybro.

Mannen knorrade att det var en omväg och att batterierna aldrig skulle räcka. En titt på kartan när vi laddade både dem och oss i Nybro gjorde att jag gav med mig. Det händer. Sällsynt, men dock. Förresten fick vi dra på regnskyddet på packningen medan vi åt. När vi kom ut kunde vi ta av det igen och fortsätta sola oss.

Första biten gick på väg 31. Med livet som insats kändes det som. Långtradare, timmertransporter som for förbi i nittio knyck på en decimeters avstånd.
Batteridrift eller självmord? Vi lever ju än, så det blev lite lugnare vägar och så småningom hamnade vi i Orrefors. En äldre man som passade hotellet där ordnade fram lite kaffe och batterieladdarna kom fram en kort stund. Till saken hör att de behöver en hel natt för att bli fulladdade, och då räcker de ca 5 mil.

En bit cykelväg, lite stor väg och sedan visade skylten Kosta 20 km. Hurra, tänkte vi. De första 2 km. Innan vi insåg att den var lång, spikrak och backe upp och ner. Och mitt batteri börja sjunga på sista versen. Men det var kul så länge det varade… Tyckte mina knän också och när vi hade ca 8 km kvar meddelade jag att nu går jag. Det är bara det att en överlastad elcykel är allt annat än lätt att leda i uppförsbackar.

Mannen visade sig som en sann gentleman och lät mig ta hans batteri med 2 prickar kvar, mot att jag hade mitt tomma och tunga överst på min packning. Deal!

Klockan 18.30 stapplade vi in på Kosta Art Hotel, där receptionisten försökte komma ihåg allt hon lärt sig om att bemöta även suspekta gäster vänligt. Och vistelsen var ju betald i förväg.

När jag försökte samla ihop allt mitt pyngle och andra gäster samlades för att titta på hämtade hon en säckakärra till mig.
Av en blick i spegeln förstod jag varför hon ville ha bort mig fortast möjligt. Tant med medusafrisyr och mörka filmstjärneglasögon, klädd i svettig topp och trikåbyxor med inbyggd blöja är inget piffigt i en tjusig reception.
Mannen, i ungefär samma skick, hade redan gått upp med sin del, slut till kropp och själ efter den sista biten.

Vi hade i alla fall bord bokat till klockan 21.00 och hann med en timme i SPAet innan vi, fräscha till vad vi trodde var oigenkännlighet, kunde sätta oss till bords och njuta av en trerätters med tillhörande vinpaket.

Antar att vi var både omtalade och igenkända, för all personal frågade om det var vi som cyklade…

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Bed & Breakfast, Cykling, semester, sommar, SPA, Trafik, Turism, Uncategorized, Väder och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s