Seniorer på cykel. Dag 5, säsong 2. Karlshamn – Nättraby.

Innan jag hoppar in på dagens vedermödor måste jag berätta lite mer om huset vi bodde i i Karlshamn, natten mellan söndag och måndag. Det byggdes 1905, och de nuvarande ägarna köpte det 1980 i ursprungligt skick, dvs med utedass och brygghus på gården.


Nu är allt renoverat med den ursprungliga charmen kvar, kakelugnar i alla rum t ex. Blommor finns överallt i hela Karlshamn, men honungsrosen i Nya Stans B&B slår allt.
Fruosten i morse var också i samma klass som den vi fått på Inglebo, med absolut allt.

Med tanke på hur långa de tidigare dagsetapperna har blivit beslöt vi i går att korta av de kommande två dagarna lite. Dvs, istället för att cykla ända ner till Karlskrona bokade vi om till Nättraby som är närmare både till Karlshamn och till Kristianopel som är nästa mål.
På Internet hittade vi en stuga som verkade helt OK. Vi skulle iofs få fixa frukosten själv, men det innebär inga problem så vi bokade.

För att inte behöva cykla en enda extra meter började vi med att besöka turistbyrån i Karlshamn för att få en karta. Av den rare gossen där fick vi två. De visade nästan samma rutt, så vi kände oss rätt säkra på att kunna köra på cykevänliga vägar hela vägen till åtminstone Ronneby. Mannen ville gärna besöka Bräke-Hoby där han har sina rötter på fädernet, och eftersom han funnit sig i att bli medsläpad på ställen jag har anknytning till fick vi väl ta de extra meterna. Och utan att ha en aning om hur, alltså utanför rutten, kom vi dit. Själv sneglade jag i förbifarterna på två olika galgbackar och undrade om min ambulerande förfader skarprättaren gjort en eller annan danskvänlig stackare huvudet kortare där i början på 1700-talet.

Nåväl, vi trampade vidare uppför och nedför backe. Blekinge är ungefär som om någon tagit Brösarps backar, tyckt de var kul och kört dem i repris så långt vägen räcker. Rätt vad det var fann vi oss på E22, 100-väg utan cykelbana, utan en möjlighet att komma av. Och då tyckte vi att vi följt turistbyråns karta. Vi överlevde i alla fall, och kom fram till Ronneby. Hela min kropp skrek efter skräpmat och ville ha hamburgare. Det fick den. Mannen tog pizza och cykelbatterierna fick tanka ström ut väggen.

Turistbyrån låg vägg i vägg och jag gick in och ville ha TYDLIGA instruktioner om bra cykelväg till Nättraby. En väldigt vacker flicka med gröna naglar tog sig an mig och ritade i på en ny karta var cykelvägarna gick. Cykelbana första halvan av vägen, sedan lugn blandtrafik. Jag tackade henne och vi trampade iväg igen med en karta på en bra rutt som skulle ta ca 1,5 h. Luttrade som vi blivit tänkte vi 2,5. Optimister har det roligare.

Cykelbanan genom Ronneby gick bra, sedan svängde vi av och skulle vidare österut på en ny väg med cykelbana. Vi hittar en väg, men ingen cykelbana. En tjej från Nederländerna hade varit på en annan turistbyrå, fått en annan karta, och även visade att det skulle vara cykelbana där.

Alltså Blekinge! Att det är backigt är väl en sak, men dela inte ut utopikartor! Efter Sydostleden som var så väl skyltad och med utmärkt infomaterial är ni ett skämt! Skärp er!

Googles gps-tanter kopplades in, både min och Mannens mobil, och inte ens de damerna var helt överens om riktningen, däremot är båda törstiga på batteri så nivåerna sjönk lika snabbt som på cyklarna. Då återstod bara att fråga sig fram, och långt om länge hittade vi in på rätt gata i Nättraby. Då hade vi varit självförsörjande på energi en halvtimme och diskuterade seriöst att vi skulle ha satt cyklarna på tåget i stället.

Boendet skulle ligga längst in på en gata och där trodde jag att vi var när jag frågade en vattnande dam om det var hon som hyrde ut en stuga i trädgården. Med mycket snörp på munnen talade hon om att nej, det var längst ner på på gatan.

Där låg ett garage med ett trasigt vildsvinshuvud på gaveln, och allehanda skyltar. I bakgrunden vajade en irländsk flagga och en glad kvinna vinkade in oss, vår irländska värdinna för en natt. Stugan är ett kapitel för sig. De tre bäddarna består av en våningssäng med en lite bredare underslaf och en lite smalare överslaf. Plus en tvåsits skinnsoffa. Inredningen i övrigt är den absoluta motsatsen till gårdagens smakfulla i Karlshamn. Flugtejp i taket, plastblommor i vasen, just name it.

Vår irländska värdinna talade dessutom om att de hade en rockabilly-klubb i huset, men ingen aktivitet i kväll (Gud finns!). Hittade ett papper där man kunde läsa att då fick man dricka hur mycket som helst från spritfontänen för 150:-, bara man löst ett 20 kr medlemskap. Hade onekligen varit intressant att se.

Vi orkade inte gå på lokal i kväll utan tog oss ner på batterilösa cyklar och köpte lite varmrökt lax med tillbehör på ICA nära.
När vi skulle duka och ta fram glas till vårt medhavda vin upptäckte vi att skåpet innehöll 29 Murphy ölglas, plus 11 ölglas från en pub. Det var allt i glasväg.

Irish dricker helst öl, vilket härmed är bevisat.

Och jag kan inte sluta skratta.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Resor, Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s