Oftast när man sovit borta saknar man sin egen säng. Dock inte så på Linda Gård i Yngsjö, där hade jag kunnat ta sängen med mig på släp om den hade haft hjul. Sov alltså fantastiskt bra i den.

Strax efter klockan 9.00 var både vi och batterierna laddade och vi var uppe på våra stålhästar igen och fortsatte på Sydostbanan norrut. En sak som slog mig var att alla hundar i trakten var av rejäl storlek, typ Rotweiler. Inga små skällande marsvin där inte.

Jag hade spetsat in mig på en andra frukost bestående av en stor glass i Åhus, men tji fick jag, inget var öppet än och vi fick fortsätta trampa.

När Sydostleden vek av mot Kristianstad genade vi och tog andra hållet, ut över Rinkabyfältet. Jag börjar misstänka att de som blir militärer inte bara blir det för att de gillar att panga, utan för att de ofta får ha sin arbetsplats ute i den sköna naturen.

Vi passerade Vanneberga och några andra små byar och kaffesuget började sätta in. Enligt kartan skulle det finnas en chokladbutik med kaffeservering några km bort. Blev det ingen glass, kunde det i alla fall bli en bit choklad. Men dubbeltji nu, det var stängt hela midsommarhelgen, som tydligen varar i dagarna tre här.
Och jag som åt en smal frukost med yoghurt och knäckebröd.

Vid Trolle-Ljungby dök Sydostleden upp igen och nu följde vi den resten av sträckan till Karlshamn.

Inte förrän vi kom till Sölvesborg hittade vi ett öppet ställe, och då behövde vi mer än kaffe efter drygt tre timmars cyklande. Bakad potatis t ex. Tydligen var det fler cyklister som också drabbats för ett tag var det rena trikåpartyt där.
Bredvid oss satt två unga tjejer, så där härligt fnissiga som man bara kan vara i den åldern. En lätt motorcykel drog förbi och brummade så mycket den kunde. Flera gånger och tjejerna frågade varann vad det var för en idiot. På fjärde varvet stannade idioten utanför serveringen och satt och tittade in, med sitt svarta visir nere. Det visade sig att han var vän med töserna, spelat Mindcraft hela natten och inte ätit något sedan i går kväll. Hur jag vet det? Tjuvlyssnade som vanligt.
Det slutade med att han fick drygt hälften av en av tjejernas pizza. Själv fick jag behärska mig för att inte ge henne en lektion i hur man inte daltar med pågar.

En annan motorcyklist snurrade också runt flera varv, men stannade inte vad jag såg i alla fall. Go typ med hjälm a la skyttegravarna, mörka brilllor och en halsduk med döskalle på under brillorna. Sölvesborg levererar onekligen en och annan tomte.

Under tiden vi åt passade Mannen på att ladda sitt cykelbatteri inne i lokalen. Jag tyckte att jag hade mer än hälften kvar, och nu var vi ju i Blekinge.

Kanske sov jag på nån geografilektion, men i min sinnevärld var Blekinge pyttelitet, och Sölvesborg och Karlshamn hängde nästan i hop. Det gör de inte, kan jag numera upplysa om.

Ut från Sölvesborg passerar man en pampig gång och cykelbro över vattnet.

När vi kom till Mörrum (Sydostleden gör sina svängar både hit och dit, möjligen i folkbildningssyfte) var mitt batteri nästan tomt. Och 15 km kvar till målet. För er som inte cyklat elcyklar kan jag tala om att de är rysligt tunga att trampa framåt utan batteri. Alltså, in på en pizzeria och fråga om jag fick låna två hål i väggen att ladda mitt batteri med.
– Vad du beställa? undrade pizzakillen.

Mannen kom på att han nog kunde behöva lite mer power han med, så det fick bli två öl mot att vi fick ladda. Verkligen tungt att hälla i sig i solskenet…

Men inte fasen räckte den lilla laddningen. När det var 12 km till vårt boende hade jag kraft till 3 km till. I ettan. Och med de värsta backarna sedan Brösarp. Inte riktigt klösa-asfaltläge, men himla nära.

Inne i stan visade det sig dessutom att vårt boende ligger uppför en backe med lutning som en hoppbacke. Näste man som säger något ironiskt om pensionärscyklar och bara att det bara är att styra elcyklar kommer jag att göra farthinder av. Och backa över. Med elcykeln, för den är tyngst.

Vårt boende ja. Så fantastiskt vackert. En gammal träkåk med enorma blommande honungsrosor i den lilla trädgården, och väldigt smakfullt inrett. I vårt rum har vi en stor vit kakelugn, vacker säng med tillhörande pottskåp, och i vårt badrum är badkaret stort med lejonfötter. Nya Stan Bed & Breakfast heter det om någon undrar.

Dessutom fick jag nostalgiskt glädjefnatt när jag kollade i de välfyllda bokhyllorna i hallen utanför vårt rum. de flesta av Lotta-böckerna, och många ur Kitty-serien. De som jag sträckläste varenda en som liten, och som var en bidragande orsak till min kärlek till böcker.

Jag tror bara inte jag hinner läsa någon innan jag somnar i kväll. Backarna tar ut sin rätt.