Jag var något frusen på natten, eftersom jag inte fattat att fönstret var öppet, men det var svalt och skönt i jämförelse med Svenstorp. Jag avstod i alla fall från morgondoppet i Kivik och hade siktat in mig på en varm dusch. Det var bara det att värden glömt sätta på varmvattenberedaren i lillstugan, så de 16 graderna det var i havet hade värmt mer.

Som vanligt serverades här en överdådig frukost som i vanliga fall tagit slut på alla poäng en viktväktare får, men tillbringar man många timmar på en cykel kan man unna sig!

För att inte riskera något ledde jag cykeln på den sliriga grusvägen, medan Mannen cyklade i förväg. I stället fick jag sällskap av tre vackra hästkrafter ända ner till stora vägen till St Olof och den väntande Mannen. Sträckan fram till Ravlunda var ute på allmän väg, och de flesta bilister tog hänsyn, svängde ut och dämpade farten, men det finns ju även rediga ålahuve som tror att 80 på skylten är minimum i hastighet och maxavstånd i mm från cyklister. Må deras karma straffa dem!

När vi var framme vid Ravlunda svängde vi ner till Haväng, en av de vackraste platserna på Österlen enligt mig. Dessutom har STF ett utmärkt café på vandrarhemmet där. Det blev en sillamacka med citronlemonad och sedan kaffe med glass.

Min vana trogen tjuvlyssnade jag lite på andra besökare. Ett sällskap med flera barnfamiljer undrade hela tiden var deras telingar var. En av mammorna kom på den strålande (?) idén att man kanske kunde operera in chips med gps-sändare bakom örat på dem så man bara kunde kolla på mobilen, och slapp jaga dem. Det verkade tillräckligt svårt för henne att lyfta sin egen tunga bakdel från stolen, så jag förstår att hon ville använda tekniken.

Naturligtvis var jag tvungen att gå ner och fotografera Verkeåns mynning.

– Den har du ju fotograferat innan, tyckte Mannen.

I och för sig, men som fotograferande människa besöker man inte Haväng utan att fotografera bron vid åmynningen.

Efter det cyklade vi ut på Ravlundafältet. Ganska snart stod skyltar att motortrafik var förbjuden, förutom för de som hade tillstånd. Man kan bara konstatera att det är väldigt många husvagnar och husbilar som tycker sig ha lov.
I år var det inga lösa kor där, eller NATO-styrkor, utan bara en del svarta får. Men även de har varit någons lilla lamm en gång.

Ravlundafältet sträcker sig nästan ända fram till Maglehem och sedan kom vi åter på Sydostleden, genom skog och villabebyggelse.

Framme vid Yngsjö började vi leta efter Linda gård där vi bokat övernattning, men Google maps var inte riktigt med på notorna så jag stoppade ett par infödingar och frågade.
– Ni får cykla upp på stora vägen, sade kvinnan.
– Det vill vi inte, sade jag som såg hur bilarna swishade förbi i tät trafik.
-Vill du dit eller ente? För då får du fantamej cykla på stora vägen, svarade den väna kvinnan.

Hennes man grep in och sade att vi kunde cykla den största delen av vägen på en grusväg bredvid, inne i skogen , men den sista biten var stora vägen, eftersom vårt B&B låg på andra sidan.

Sagt och gjort, och vi kom fram till det väldigt fräscha boendet. En dusch och sedan hoppade vi på cyklarna igen och trampade några km på stora vägen bort till Rögeriet där vi bokat bord. Nu hade trafiken lättat så det var bara enstaka bilar som passerade oss.

Det var mest fisk på matsedeln, men fiskgrytan vi sett ut var slut och jag frågade hur aborren var.
– Tja, sade flickan i servisen, jag vet inte hur jag ska beskriva den.
– Som en död fisk? försökte jag hjälpa henne.
– Ja, sade hon.
– Jaha, och hur serveras denna döda fisk då?
– Ehh.., hon tecknade lite med händerna i luften.
– Som en död fisk på en tallrik, föreslog jag.
– Ja, sade hon först, tills hon kom på att det nog inte var ett tillräckligt svar, och förklarade att hon inte sett eller testat den.

Jag tog fish ‘n chips i stället.

””’