I natt var det dags igen, för superblodmåne. Senaste gången var i juli 2018 och då var jag beredd på stranden tillsammans med en massa andra hugade intressenter. Och Gubben i Månen flinade säkert åt oss bakom molnen. Ingen bild att tala om.

Nu skulle den visa sig tidigt, för att inte säga väldigt tidigt i morse, men vadå, man kan ju vara beredd. Jag hade stora planer på en tavla där den skulle ingå.

I går kväll kollade jag att kamerabatteriet var laddat, minneskortet tomt, satte på teleobjektivet, gjorde alla inställningar, såväl slutartid som bländare och ISO enligt expertisens råd. Jag hade läst in mig på just blodmånefotografering. Det finns Internetgrupper för alla nördiga intressen.

Sedan skruvade jag fast kameran på stativet, satte det vid terrassdörren, tog ut väderstrecket var månen skulle vara vid rätt tidpunkt och gladdes åt att det skulle bli perfekt fotoläge precis utanför dörren.

Mannen tittade på mig som han inte trodde jag var klok.
– Du kan för sjutton inte fara ut och fotografera mitt i natten! Du har ju flunsan.
– Inte tidigare än att en stor del av den schemalagda befolkningen gått upp för att komma till jobb så dags. Och jag är feberfri nu, och behöver bara lyfta ut kameran, sen styr jag den inifrån.
– Det ska ända bli molnigt, så ge dig.
– Pessimist.

Ungefär 04.40 tassade jag upp och kollade. Och där var den, månen, vackert röd och halvt dold i jordskuggan. Utan moln i vägen. YES!!! På med morgonrocken och slöfsorna (framsatta kvällen innan, de också)
Jag tog upp mobilen för att koppla in fjärrstyrningen via wifi. Det har jag gjort många gånger, bara några klick så funkar det. Inte nu.
”Kan inte hitta kamera” sade mobilen.
Och på kameran kom upp att jag skulle scanna QR-koden med min mobil och ange ett femsiffrigt lösen som stod på kameran. Fasen också! Inte just nu, tänkte jag och sneglade på den fortfarande vackra röda månen.
Men jag gjorde det, och tror någon att det fungerade för det? Nix. För första gången gick de inte att koppla ihop.
Det vara bara att lyfta ut kameran och mig själv för att trycka av direkt på kameran.

Nu tittade hunden på mig, fullständigt övertygad om att jag inte var riktigt klok.
– Ut mitt i natten???
Det var inte så svårt att läsa hennes tankar.
– Du har inget att komma med. För några veckor sedan tassade du runt flera hela nätter för att du ville ut och se om det fanns nån hugad hanhund i närheten. Så sov du bara vidare, din luddhjärna.

Det gjorde hon redan. Så mycket fick jag för att leka Dr Dolittle.

Kameran placerades på planerat ställe och riktades mot månen. Perfekt. Tryckte av. Då fladdrade vimpeln för månen och kameran tappade fokus. Flera gånger om. Valet stod mellan att hitta en annan plats i trädgården eller att hala vimpeln från flaggstången.
Jag tog stativet under armen och stegade ut i mörkret, klivande över blomkrukor, hundleksaker, mm. Mannen skulle inte få nöjet att plocka upp en stupad hustru.

För första, och förmodligen sista, gången svor jag över att bo på en skogstomt med en massa träd i vägen.
Skrikande bromsar, en bil som tvärnitade utanför, innan den körde vidare. Det var nog tidningsbudet som fick en chock av att ana någon smyga runt i mörkret med ett kamerastativ under armen.
Man får väl vara glad att hen inte tryckte på larmknappen och kallade på insatsstyrkan, men en rufsig tant i storblommig morgonrock, bäddsockor och slöfsor är kanske inte urtypen för inbrottstjuv.

Till slut hittade jag i alla fall en plätt med fri sikt utan både träd och vimpel och ställde stativet där och riktade kameran.

Nu så…

…gick månen i moln. Ett kompakt molntäcke drog in och skymde allt. I och för sig lyste det ganska rött genom det en stund innan det blev totalt mörker, men någon måne syntes inte.
Det var bara att gå in igen. Jag väntade närmre en timme för att se om det klarnade, men icke.

Alltså ingen bild på den jäkla månen nu heller. Och det är tio år till nästa gång.

Får väl ljussätta och fotografera en peggad golfboll i stället.