En blöt hunds berättelse

Det här är Selma som berättar. Jag har tillfälligt kapat mattes blogg för att berätta om mitt hundliv. Jag är alltså hund, en gul sådan med mamma labbe och pappa golden, eller kanske var det tvärtom, minns inte riktigt. 

Sedan snart tre år bor jag hos mina människor i Höllviken, dit fick jag flytta när min första matte fick egna valpar. I och för sig är jag där ibland fortfarande, och småfolket där är riktigt trevliga, särskilt den minsta som tappar massor av mat till mig från bordet. 

Men nu vill jag berätta om hur det var i morse. Mina människor har den goda smaken att sova länge på morgnarna, det får jag väl berömma dem för, för jag avskyr att gå upp tidigt. 

När matte gett mig mina knallar, som hon tyvärr mätte upp alldeles för noggrant, istället för att höfta till någon deciliter extra tittade hon ut genom fönstret och plockade fram min regnkappa. Trodde jag skulle dö. Inte det att jag gillar att bli blöt, om jag inte får hoppa i havet själv alltså, men att förmänskliga mig och dra på mig en fånig regnkappa. Där går gränsen. Bara för att hon själv har en röd regnkappa kan hon ju inte ta för givet att jag vill ha det. 

Både hon och husse tog på underställ, fleece, regnbyxor och regnjacka, matte dessutom stövlar. Jag började ana vart hän det barkade. När de öppnade ytterdörren var det en våt vägg där ute. Jag bara tittade på matte, och hon förstod precis att jag menade Hör du, du, du. Jag kan hålla mig tills det slutat regna. Men hon struntade totalt i det och sade något hurtfriskt om att Kom nu Tanten, nu ska vi ut! 
TANTEN??? Mina hundår, omräknat till människoår är faktiskt ett år färre än hennes, så tant kan hon vara själv. 

Det vara bara att gå med dem.  Först av allt mötte jag så klart Eddie, snyggaste unge labbehanen på gatan. Trodde jag skulle dö en gång till, när han såg mig i den fåniga röda regnkappan. Nu kan man väl glömma all uppvaktning där. 

Hoppas ingen ser mig i den här utstyrseln.

Jag gjorde vad jag skulle så snabbt som möjligt och stannade och tittade uppfodrande hemåt igen. Icke! Här skulle gås långrunda. Människorna var och åt julefrokost i Danmark i torsdags, när snälla tant Bodil tog hand om mig, och förmodligen åt matte för mycket och behöver röra extra på fläsket nu. Men det ska väl inte jag behöva lida för? Det är det där tramset hon går på på tisdagarna, uppe i byn. Samlar stjärnor eller nåt. Och äter inte alls lika mycket gott som förr. Det hade aldrig en labrador gått på! Ju mer mat, desto fler stjärnor är min devis! 

Som tur var träffade jag inte så många fler av mina fyrbenta vänner i skogen. Däremot några människor som var ute och fläskade av sig utan hund. Jag begriper mig inte på det tvåbenta släktet. Matte tyckte det var som en grupptillhörighet att träffa andra i regnet. Hon är en konstig typ, helt ärligt. 
Gammal som hon är gillar hon dessutom att plaska i vattenpölar.  Jag, och husse, gick däremot värdigt runt om pölarna och husse undrade hur gammal matte var egentligen. Och om hon inte fått hoppa i vattenpölar när hon var liten. Matte  kontrade med att det var roligare att gå ut med småfolket, särskilt hon den lilla som ger mig mat vid bordet. De uppskattar nämligen också att skvätta och ha sig. Gudars skymning, där kan man hoppas att det växer bort i alla fall. 

Gratis nöje, kallar hon det! 

Långt om länge kom vi i alla fall hem, och jag måste erkänna att det är ganska gott att bli torkad och ompysslad riktigt ordentligt. Och få en belöning på det också. 

Nu ska jag ta en lång middagslur och hoppas på att nästa matportion blir större och promenaden torrare. 

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Årstider, Djur, Hundliv, Kalorier, Köpenhamn, Kvinnor, Mat, Motion, Natur, Personligt, Trams, Uncategorized, Vardagsliv, Vikt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En blöt hunds berättelse

  1. bodil.stenshed skriver:

    Kul berättelse, förstår Selma! Kram ”tant” Bodil

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s