Den lilla ön Comino plus övertramp i klaveret.

Till riket Malta hör även den lilla ön Comino. Dit kommer man med båt från Gozo hamn. En kort, men åtminstone i går väldigt guppig tur. Vi blev väl dessutom mer elller mindre bondfångade att betala extra för att med båt få besöka grottorna på andra sidan ön.

Jo, jo. Det innebar att den lilla båten gjorde en sväng förbi några hålor in i bergväggen. I sådan fart att jag inte hann ställa om kameran till kortare slutaretid för att hinna plåta.

I hamn vid den Blå lagunen, som verkligen är vackert blå, kunde vi se över till Gozo. Plus en hel del som badade i vattnet, och två långhåriga bimbos med mycket högt skurna baddräkter som turades om att posera med en ananas med sugrör för varandras mobilkameror. Till gubbarna i hamnens förnöjelse.

Några badkläder hade vi inte med, även om det var en helt underbar solig dag med 26 grader varmt i luften. Istället hade våra nya hopfällbara stavar fått följa med, och tack och lov för det. Vi började off pist, eller off road kanske det heter, när man struntar i allt vad stigar heter och ger sig ut på det steniga underlaget. Stenigt, gropigt, håligt och utmanande. Utan stavar och riktiga vandringsskor hade det aldrig gått, men nu gick det. Ett irländskt par, som klippta och skurna ur en Guiness-reklam vek av tämligen direkt och kommenterade att vi var väl utrustade för att gå där. Tja, i jämförelse med hennes badslöfsor i plast och hans fotbollsmysdress, så absolut var vi det.

Vi balanserade kustvägen fram till det stora hotellet på ön, nu tillbommat. Om det var för gott eller bara säsongen vet jag inte, men det såg ganska förfallet ut. Hade Jack Nicholson tittat ut och välkomnat till the Overlook Hotel hade det inte varit ett dugg konstigt. Därifrån höll vi oss på stigar.

Det andra, mindre hotellet ligger längre fram vid St Maria’s Bay och var öppet. Den lilla stranden var full av badgäster och drycker serverades från en food truck.

Som allt annat i Malta är Comino kuperat. Mycket kuperat, och mycket vackert.

Vi ville hinna runt vad som gick på ön och ändå hinna med senast trebåten tillbaka. Det gjorde vi, liksom ett gäng högljudda tjejer i tjugoårsåldern. Båten slog bra i vågorna och de skrek som i en berg-och-dalbana. Det eggade tydligen den unge skepparen som drog på vad han kunde för att imponera och få den lilla båten att plana. Möjligen imponerade han på dem, men inte på mig, och definitivt inte på den indiska småbarnsmamman bredvid heller.

För övrigt var jag ganska trött igår. Inte för att vi tillbringat snart tio dagar i uppförsbackar, utan för jag sovit dåligt på natten. Det var väldigt varmt på rummet, vi hade glömt sätta igång ACn och jag fick inte rätt på den i natt. Mannen sov alltså. Så jag öppnade balkongdörren och det fixade temperaturen. Men, en gång i kvarten, hela natten ringde de förbenade kyrkklockorna. Ett ostämt och osynkat plongande kvart över, halv, kvart i osv. Sitter vår Herre, eller nån annan könsneutral figur där uppe, och flinar lite skadeglatt att nu ska vi hålla de stackars undersåtarna vakna i Hens tukt och förmaning. Men alla stackars ateister och andra religionsutövare då, varför får inte de sova ifred? Va? Va?!

Första kvällen på Gozo letade vi efter en restaurant som vi hittade i går kväll. Allt var bara så bra. När vi lämnat tillbaka musselskalen och var inne på huvudrätten lade jag märke till en man som strök runt hörnen och tittade i papperskorgar. En liten tunn kutryggad man vars kläder sett mycket bättre dagar. Han slank in på restaurangen och satte sig i en hörna. Jag såg, med varmt hjärta, att en av servitörerna satte sig hos honom en stund och pratade.

Det var rikliga portioner och jag orkade långt från att äta upp. Så när servitrisen kom och dukade av frågade jag om de tänkte slänga det som var över. Hon undrade om jag ville ha en doggy-bag. Nej, sade jag, tänkte på mannen i hörnet där inne. Vem? undrade hon. Han som slank in och satte sig i hörnet, sade jag.

-Han är stamgäst, han äter middag här varje kväll, svarade hon. Lite undrande.

Ibland vill man bara sjunka ner, ta kudden jag fått att sitta på och ha som skämkudde, och ta mina förhastade slutsatser och fördomar med mig i ner i underjorden.

Men var jag så nyfiken på grabbarna vid bordet bredvids raggande på nätet att jag stannade. De var två killar i 30-årsåldern som sökte vilt på någon datingsida och kommenterade sina fynd. Gratulerar alla 40+ att ni var för gamla för dessa gossar.

Däremot hittade de en 18-åring som tydligen var skitläcker (jag tänkte på bimbosen i blå lagunen) och skulle komma dit, bestämdes det. High five på det!

Nu kunde vi inte gå utan att fått se deras nätfynd. De bad servitrisen hålla en stol eftersom de väntade sällskap. Och väntade. Och väntade. Tills de gick, ensamma och rysligt besvikna, en timme och tre öl senare.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Mat, Personligt, relationer, Resor, Restauranger, semester, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s