Nästa plats att besöka på Gozo var Ggantijatemplet i Xagra. Det innebar först en kort språkkurs av tjejen i receptionen om hur man uttalar bokstäverna på maltesiska, som består till 70% av arabiska. Så ni fattar hur självklart det ligger i en skånsk mun. Första G uttalas dje, andra g, och där knöt tungan sig. Att sedan x uttalas som sj är nästan lätt.

Vi tog en buss, hoppade av där Google Maps sade vi skulle och jag frågade en tant och hon pekade. Vi började gå, tyckte det verkade konstigt, kollade Google Maps igen och vände. En bit ut på landsvägen stannade vi och kollade kartan igen. Nu hade Google ändrat sig att vi skulle gå andra hållet. J…a Google. Jag fick stopp på en liten krutgubbe som helst ville prata tyska, men även pratade perfekt engelska och gav precisa instruktioner om att vi skulle svänga vänster vid snickarens hus. Alltså tillbaka i tantens riktning igen men en gata längre och hittade fram.

Ggantijatemplet (say after me, please) är över 5500 år gammal, mer än 1000 år äldre än pyramiderna i Egypten. Det är lika obegripligt här hur man lyckats få dit de ofta enorma kalkstensblocken som bildar väggar upp till 42 meters höjd. Att de dessutom hade möbler i sten är än mer imponerande. Vi talar alltså om stenåldern då gemene man klubbade ner något som kom i vägen och släpade hem till grottan.

På köpet på biljetten fick vi också inträde till den gamla vindmöllan. Fin, men efter tempelruinen inget att minnas, om man inte är möllare.

Bussen tillbaka och när vi kom av bussen öppnade sig himlen. Det var lättare att rusa in på närmsta lokal än att hissa upp regnkläderna ur ryggsäckarna. Och det var ju lunchdags ändå. Först satte vi oss ute, under markisen, men det gick inte att sitta där för alla runt oss rökte och vi flydde inomhus där det var rökfritt. Menyn här var inte lång, men vi beställde Risotto al funghi, och den.. den var så perfekt en risotto kan bli.

Några kilometer utanför Victoria ligger en mindre vingård som erbjuder provningar. Det går en buss dit, men eftersom solen sken igen gick vi själv. Avståndet var inget, backarna grymma, men överkomliga, men trafiken… Malteserna måste ha rallyförare, alternativt biltjuvar, i generna för de kör som galningar. Lägg till detta att det sällan finns trottoarer, och om de finns är de hinderbanor, eller vägrenar. Här var vägen dessutom kantad med stenmurar till största delen så det fanns ingen stans att kasta sig. Som grädde på moset körs många bilar på någon form av bränsle som kanske är diesel, kanske diesel blandat med allsköns oljespill. Luktar inte mumma precis.

Framme på vingården, som visade sig vara ett litet hus där de sålde vin och olika hemgjorda röror på burk, mötte vi en tant som sade att de bara hade visningar på lördagar, men om vi tvunget ville kunde vi få smaka några viner. Det ville vi, och hon hällde upp så länge vi lyssnade på den sorgliga historien om hennes sjuka syster. Det blev inget vinköp, bara en burk bivax till hälarna. Det var nästan en timme till bussen skulle gå, så vi gick tillbaka också. Lite vackra vyer blev behållningen, plus en massa extra steg på stegräknaren. De behövdes nog till kvällens efterrätt, som vi iofs delade.