Nu har vi varit typiska turister i några dagar.

Sammanfattningsvis har vi i två dagar fått god nytta av våra goretexjackor och byxor, liksom skorna. Jo, det har regnat massor, men idag skiner solen igen!

Regnet var väl en pik från ovan att vi skulle ägna åt oss att titta på t ex makten och härligheten i St John’s Cathedral med största dragplåstret Caravaggios målning av Johannes Döparens halshuggning. Målningen imponerade, men inte bödeln. För att fortsätta i det blodiga spåret åkte vi färjan över till Burgi, en av 3 Cittá mitt över från Valletta, och besökte Inkvisatörernas palats. Det var där de ädla riddarna hjälpte folk över till kristendomen. Parallellen till dagens terrorhandlingar är inte svår att hitta.

I Malta äter man gärna kanin. Vi testade en kväll. Det smakade luddigt och behöver inte göras om.

Vi har också blivit mer bekanta med lokaltrafiken här. Den känns som Skånes regionaltrafik. Ibland kommer bussen i tid, ibland (ganska ofta) inte, och ibland inte alls. Sedan är många gator enkelriktade så bussen hit tar en annan väg än bussen dit. Ska vi alltså ta bussen från Valletta till Pembroke där vi bor snurrar den bort till en stor pendlarparkering där chaufförerna alltid har 20 minuters rast. Alltså hoppar vi av i Paceville och går därifrån istället. Paceville uttalas inte som jag trodde Pejsvill, då inte en kotte eller busschaufför fattade var vi skulle hoppa av, utan Pääjschevill. Sedan går vägen nerför en ganska hög trappa, kantad med olika klubbar för ”gentlemen”, med plakat som visar hur man (dvs kvinna) kan putsa en stolpe utan en trasa på kroppen, plus att unga än så länge levande töser med mer makeup än kläder på sig kantar gångbanan. Lamporna lyser röda. En av dessa flickor gjorde en tapper attack på Mannen, krockade med honom, ålade sig och sökte ögonkontakt. Nu har inte Mannen alltid så lätt att begripa vad som händer, utan lilla frun fick rycka in, ta honom under armen, ge tösabiten högstadielärarblicken och be Mannen kolla så han hade plånbok och telefon i behåll. Numera grabbar jag tag i handen på honom redan innan vi passerar den sträckan. Säger att jag är rädd att falla i trappan.

På vägen hem, innan vi angriper den grymmaste uppförsbacken, delvis över en rivningstomt, måste vi stärka oss på en bar. Igår var där många lättklädda unga flickor på väg ut på vidare äventyr. Plus några inte fullt så unga män. En av dem påminde om Putin enligt Mannen. Jag tyckte han påminde mer om en lappglad granne. Denne Putin p-vakten gjorde i alla fall många framstötar på flickorna. Uppenbarligen trodde han att han kunde få gratis, det hans bröder betalade för i trappan. Flickorna var not amused, som drottning Bettan skulle uttryckt det.

Idag åkte vi ut till Popeye Village på andra sidan Malta. Vid en hållplats ute på landsbygden kom en äldre man på. Glad och pratsam. Och resan betalade han med en nyplockad apelsin till chauffören som tog emot utan krus.

Popeye village är en uppbyggd kulissby till inspelningen av filmen med Robin Williams i huvudrollen. Den har jag inte sett, utan har den tecknade versionen för mig istället. Numera är byn en säkert lönsam historia för turistnäringen. Och vacker!