Maltas historia är lång och väl bevarad. Igår tog vi bussen till Mdina, byggd av araber och romare, och huvudstad fram till 1500-talet. Mdina kallas den tysta staden och består av stora kalkstenshus och små gränder, omgärdat av en hög mur med fantastisk utsikt. En underbar stad att ströva runt i! Precis utanför ligger Rabat med bl a Paulus grotta och katakomber.

En av mina (tidigare?) fobier är klaustrofobi, varför jag alltid undvikit allt vad grottor och trånga utrymmen heter, och alltid måste sitta vid gången i flygplan. Men.. jag har ju gått på glesa hängbroar över regnskogens trädtoppar, paddlat kanot bland varaner och andra gosedjur, så det skulle väl vara den om jag inte kunde ge mig ner i katakomberna. Mannen tyckte det var totalt idiotiskt att betala inträde för att glo på gamla gravplatser, men jag behövde hans stöd och gav mig inte förrän han, muttrande, följde med. Det är inte utan att jag höll med honom om att det var idiotiskt, men jag gjorde det. Gick så långt in man kunde, för att få vända tillbaka (och slå i skallen igen) samma väg. Nu kan jag checka av det också på beat-your-fears-listan!

Kolla benföringen… något inklämd!

Nästa plats att besöka var Dingli cliffs med enorma kalkstensformationer och utsikt. Vi hoppade på en ny lokalbuss från Rabat och åkte ner till byn Dingli. Därifrån gick vi upp till toppen av klipporna, och jag gick så långt ut jag vågade för att fotografera, tills Mannen drog tillbaka mig i skjortan och talade om att kalkstenen jag stod på var ett utsprång med luft under. Men vackert var det.

Vi upptäckte en busshållplats där, där fem finska kvinnor stod och väntade. Turlistan visade att bussen skulle komma fem minuter senare så vi anslöt. Solen gick ner och det verkade bra att kunna åka ner till byn istället för att traska i mörker.

Och vi väntade, allt fler med oss, och väntade. En dryg halvtimme senare var det mörkt och vi började frysa. Finländskorna hade väntat över en timme nu, men vi beslöt att gå ner för att hålla värmen. Så gjorde även två franska killar som jag började prata med. De undrade var vi kom i från och fick svaret Sverige.

– Ni är fransmän, sade jag. På engelska.

– Åh, hörs det? svarade den ene.

– Du pratar som Inspecteur Closseau! sade jag. Och log.

Han såg däremot ut som en ledsen Brie-ost och talade om att han gick en språkkurs i engelska. Det är då man börjar svamla om hur charmigt det är med dialekter och accenter, medan Mannen stönar och går vidare. Han tycker jag pratar för mycket, med för många. Trams!

Både vi, fransoserna och några till som gått ner, kom på en buss som skulle ta oss till Rabat, och där satt finländskorna och hejade glatt. Då såg jag genom bussens bakruta att en annan buss, linje 52, kom där, och den går direkt till Valletta hade en man i byn upplyst om. Pratade tydligen med fler, oavsett vad Mannen tycker. Alltså pling på stoppknappen, vinka adjö till alla och av 201:an och på 52:an istället. Efter byte i Valletta hamnade vi på en restaurang i Paceville och gick sedan sista km till vårt boende i Pembroke.

Malta levererar!