I onsdags var den första dagen vi såg vår omgivning i dagsljus. T o m i solsken. Det var vackert, och trots vår långa heta sommar kändes det perfekt att få klä sig i shorts och t-shirt igen.

Punkt ett på programmet var att köpa busskort. För facila €21 per person får man ett busskort som gäller i sju dagar på hela Malta, plus på ön Gozo som hör till riket. Kortet köpte vi nere i St Julian dit vi gick, samtidigt som vi såg den vackra utsikten över havet.

Att åka buss här är inte som att åka buss hemma. I guideboken hade jag sett att Tritonfontänen var en bra utgångspunkt för att se Valletta till fots. Jag knackade alltså damen i sätet framför på axeln och frågade om hon visste var man skulle gå av då. Hon var lika lost som vi, men damen ytterligare en rad fram hörde och tog över. Vi skulle åka till ändhållplatsen, vilket egentligen är perfekt för då in man inte missa att stiga av. Snart var flera personer på bussen involverade i hur vi bäst skulle tillbringa dagen, vad vi måste se och var vi borde äta lunch. Ibland när de blev riktigt engagerade gick de över till maltesiska som låter som en arabisk rotvälska och som jag inte fattar ett dugg av. Men vi fick allt översatt till engelska också. Det är underbart med denna öppenhet för att prata med andra, kända som okända!

Vi kom till fontänen och fortsatte in på Tiq Il Repubblika. Alltså Republiksvägen. Har lärt mig att Tiq betyder gata och Tiq il väg, på rotvälskan. Vi var inte ensamma där.

Förmiddagsfikan tog vi på en uteservering och hamnade bredvid ett danskt par från Odense. De undrade om vi vågade besöka Malmö, för de hade ju läst och hört hur farligt det var. Plus att de, liksom alla andra, drog upp Zlatan. Vi bedyrade att vi aldrig känt någon oro för att vistas i Malmö, vare sig för Zlatan eller skjutningar. Förutom att de var lite vilse i pannkakan var de trevliga, och hade fått Malta som ett favoritresmål som de ofta återvänder till. Det känns som ett ganska bra val, faktiskt!

Ett antal sevärdheter och steg senare tog vi buss nr 14 tillbaka. Chauffören körde som om han var på rymmen, trottoarkanter med risktillägg, hålor i vägen och annat som gjorde resan mer minnesrik var inget han missade. Däremot missade han en del del stopptryckningar och folk som ville gå av, trots att hela den fullsatta bussen skrek i kör att kan skulle stanna. Stanna gjorde han däremot på en stor parkering och talade om för oss tappra som var kvar att här skulle han stå i tjugo minuter, och ville vi inte vänta fick vi ta en annan buss. Samtliga gick av, men ställde sig bredvid bussen. Han suckade och knatade fram till en annan busschaufför som körde en helt annan linje. Vi kunde ta den istället, den gick samma rutt. Muttrade han och tog en lokaltidningen med sig in på en blå bajamaja och smällde igen dörren.

Men… det står bara linje 14 på ”vår” hållplats tyckte jag. Inga problem! Som tur var hade jag fotograferat hållplatsskylten här utanför och visade den nye, nästan helt oförstående chauffören, och fråga inte hur det gick till men han stannade hör, fast på fel håll!

Också vill jag konstatera att Facebook kan vara till nytta. För det är lite deras förtjänst att vi tillbringade kvällen i goda vänners sällskap. Paret vi träffade och åt middag med bor i Piteå, en bra sträcka från Skåne. Mannen där gick på teknis med Mannen i mitt liv under en period förra seklet. För 42 år sedan närmre bestämt. Som män de är tappade de kontakten, den begränsades till julkort som deras respektive tog ansvaret för. Som det brukar vara då, med andra ord. Respektive i Pite hade jag aldrig träffat, men på någon vänster blev vi vänner på Facebook. Det var även där jag förra veckan såg att de checkat in på Arlanda, för att flyga till – Malta. Vi som aldrig träffats, Leena och jag, men Malta är en liten ö, så igår träffades vi. Och oj vad det pratades. Och vi kom fram till att vi har mycket mer att prata om hemma i Sverige.

Anslutningen räcker inte till bilder, så får komma senare