När vi gick av planet i Stockholm fick vi var sin SAS-check på 100 SEK som tröst, och besked på att de hittat ett nytt plan som skulle lufta mot Malta kl 14.10. Vi bestämde att spara checken tills vi kom ombord och fira in semestern med lite bubbel då. Istället blev det köttbullar, coleslow och vin utan bubblor till lunch.

Tio i två var vi på plats vid gaten, längst ut i en nu tarm till terminal. Surgubben som bråkat mest med flygvärdinnorna innan stod vid disken och orerade. Han ville uppgraderas eller ha pengar. Uppgraderas gjorde han inte eftersom planet var fullt, och eftersom han såg lika sur ut som innan gick han nog inga slantar heller. Tiden 14.10 ändrades till 14.20. Till 14.30. Till 14.40. Till 15.00 till 15.20. Enligt den standbyinkallade nya besättningen (den gamla hade visst varit uppe för länge. Det hade jag med) berodde det på att de inte fick någon catering, och till sist skulle kaptenen ringa och skälla. Jag erbjöd mig att hjälpa till, men Mannen stoppade mig. Nåväl, runt 15.30 kom vi iväg, över sex timmar senare än ursprunglig tid.

Efter en timme började de servera mat. Längst fram till förstaklassarna. När de kom bak till vår rad och vi frågade efter maten, som vi både beställt och betalt fanns ingen. Mannen, som har diabetes, blev med all rätt upprörd och den unge stewarden lyckades få få fram några tunna kopior på Tuularullar, dvs tunnbröd. Hans förklaring var att cateringen bara levererade på morgonen. Så flyg inte senare än kl nio med SAS om ni vill ha mat framöver och inte åker businessklass. Uppriktigt sagt är jag tveksam om man ska flyga alls med dem.. Planet lyfte faktiskt från Sveriges huvudstad och det kan väl inte vara lika svårt att få fram mat som en tolererad regering där?

Jag beställde en sparkling menu för två, dvs två små flaskor bubbel och snacks till det, och lämnade generöst över SAS-checkarna som täckte beloppet med en femma plus. Men se SAS-checkar gäller inte på SASplan, bara på marken. Om Mannen blev upprörd för att han inte fick mat blev jag det nu. Stewarden noterade tydligen att mina bruna blev svarta och slängde fram ett kort med info vart jag kunde vända mig. Han blev så nervös att han spillde en kopp kaffe över en man två rader fram. Det var inte hans dag. Först inkallad som standby och sedan detta.

Vi landade i alla fall klockan sju på kvällen på Malta, och fick beställa en ny taxi till vårt boende i Pembroke. Taxichaffisen var en ung spigg till kille som stolt talade om att han jobbade som vakt i armén och fick arrestera soldater som tog bondpermis. Nästan näpet! Men det kunde jag ju inte säga, utan fick verka lagom imponerad, och han visade vilken liten karlakarl han var med att dra på för fullt.

Åter igen bor vi på homestay. Denna gången hos en glad familj där mamman kom ut och mötte på gatan och kindpussade. Vi har ju haft mailkontakt innan… Huset är ett mindre maison med trappa a la Scarlet o’Hara med en blinkande julgran och gapande undulat vid foten. Vårt rum är stort, sängen skön och badrummet magnifikt. Lite dåligt med vatten bara, men vad kan man begära?

Det tog ca en kvart att gå ner till Paceville, Maltas krogtäta innekvarter, där vi på värdens inrådan åt på en restaurang med perfekt Spaghetti Vongole. Det är kväll och mörkt, vi får upptäcka ner av ön i morgon.

När vi kom hem låg tonårssonen i huset omslingrad med en tjej och sov i tv-soffan. Funderade på att väcka dem och säga att de skulle gå och lägga sig, men lät bli. Jag är ju faktiskt bara gäst här. Inte morsa.