Simone de Beauvoir beskrev hur hon mötte Neapel första gången 1936 så här ”I Neapel visar människorna upp sig i sin organiska nakenhet, med hettan som kommer ur inälvorna: och under den aspekten förbluffades vi, äcklades och förhäxades av Neapel”.
I Se Neapel och sedan dö, titeln på Tomas Lappalainens bok från 2006, försöker han reda ut varför.
Den har jag inte läst.
Däremot har jag läst Elena Ferrantes fyra böcker om Elena och hennes klassresa som tog sin början i Neapel, plus Neapelsidorna i Annika Prytz Åbergs Neapel och Campania om historia, människor och kultur i Vesuvius skugga och Lonely Planets reseguide
Så lite påläst och mycket nyfiken reste jag dit i sällskap med Mannen och de goda vänner som vi brukar upptäcka europeiska städer med några dagar varje höst.
Resan började med lite extra dramatik på Hyllie när tåget mot Danmark rullade in och rökfyllde perrongen. Tåget evakuerades, och vi såg nästan resan gå i stöpet, men bara fem minuter senare kom ett annat tåg på ett annat spår. Det blev naturligtvis ännu mer välpackat men över Sundet kom vi.
Det enda flygbolag vi hittat som flög direkt från Kastrup till Neapel var Ryanair, och med allt som skrivits om dem var det med viss tvekan. Men, det fungerade bra. Själva resan är billig, men de vet hur de ska få ihop det ändå.
T ex hade de seatat oss sex vänner på sex olika platser i planet och naturligtvis kostade det en slant att välja platser där vi satt samlade. Väl på plats hade vi förvånansvärt bra plats för benen, utan att ha valt plats vid nödutgång, och planet var dessutom i tid.
Mannen hade bokat en stortaxi som mötte oss på flygplatsen och körde oss direkt till boendet. Det var denna gång ett B&B, Civico 7, mitt i centrala Neapel på Corso Umberto 1. Via en stor bastant ekport passerade vi conciergen och kom in på en underbart grönskande innergård. Vi bodde två våningar upp, vilket i detta gamla palazzo innebar sju trappor. Men det fanns hiss. Av anno dazumal, men med lite övertalning knarrade den upp dit den skulle. Och själva boendet var superfräscht nyrenoverat och välutrustat. Förutom våra rum hade vi tillgång till frukostrummet hela dagen, och kunde samlas där före utgång på kvällarna. Ibland bara vårt sällskap, ibland med andra boende.
Efter incheckning och en genomgång av kartan med anvisningar om vilka områden vi borde undvika om vi inte medvetet sökte efter trubbel alltså, för det syns ni är turister, gav vi oss ut på stan. Kvarteret från Ferrantes böcker ströks alltså direkt. Första målet var en pizzeria, L’Antica Pizzeria da Michele, som enligt hörsägen – och egen uppgift – var den första där den ursprungliga Margherita-pizzan bakades. Den som var röd (tomater), vit (mozzarella) och grön (basilika) som Italiens flagga. Långt innan någon desperat mästerkock fått för sig att lägga ananas eller bearnaise på en pizza. Det var kö ut på gatan, men efter en kvarts väntan kom vi in och fick smaka på det vedugnsbakade originalet.
Pizza på riktigt!
Vi tog oss ner till hamnkvarteren Santa Lucia och tillbaka. Till fots alltså. Blotta tanken på att köra bil där fick mig att skratta hysteriskt. Panikslaget hysteriskt. Trafiken var helt vansinnig, och det verkade som alla tutade på en gång. Stanna för rött ljus – bilarna bakom tutade. Släppa någon fotgängare över gatan, alla bilarna tutar. Att köra på fel sida i centrala London kan jämföras med ett knoppussel mot ett tretusenbitars bara-himmel-och-havpussel i Neapel.
En något gungig 45-minuters båttur med flygbåt tog oss till Capri andra dagen. Ett antal trappsteg (där en förkylning bråkade med mina luftrör) upp från hamnen mot Capri Centra mötte vi en man som sade att restaurangerna där uppe var stängda och vi vände. Tacksam var jag!
Ankomst till Capri
Och lunchen i hamnen var bra, innan vi klämde oss in en buss upp till Villa Michele, Axel Munthes berömda hem på Capri. Vi hade tur med vädret där också för solen strålade.”Mitt hem ska vara öppet för sol och vind och havets röster – liksom ett grekiskt tempel – och ljus, ljus, ljus överallt” var Munthes plan för huset, och så det var också otroligt vackert.
För att komma tillbaka ner till hamnen skulle vi ta bussen. Det var en lång kö där vi fick se flera bussar komma, till synes redan fullsatta, och gå, innan de satte in en extrabuss för att få iväg folket. Det var små bussar, som enligt skyltarna kunde ta åtta sittande passagerare och 33 stående. Och varenda jäkel av dem klämdes in, och kanske några extra som bonus. Kroppskontakt av tredje graden på en slingrande väg ner utmed bergskanten. Det behövs något lugnande efter en sådan tur och jag testade en Capri Spritz, dvs prosecco, limoncello och Blue Curaco. Nu har jag testat och behöver inte göra om det.
Enligt prognosen skulle det regna på torsdagen. Det gjorde det också. och det passade bra att ta en sightseeing-buss, Hop-on/Hop off för att få en mer spridd bild av av stan. Sevärdheterna består till största delen av kyrkor och museer plus den alltid närvarande Vesuvius i bakgrunden. Och eftersom en kyrka är en kyrka är en kyrka är de inget att orda om. Neapels historia är intressant, från det förmodade grundandet 700 f. Kr och framåt, med många olika influenser och styren.
Napoli från havet
Väggmålning
Gränder a la Lady och Lufsen
Hus
Vy över Neapel med Vesuvio
Fler hus
Ännu fler hus
Kaffe to go
Castello Nuovo
En stor del av husen i Neapel är väldigt dåligt underhållna, många verkar fallfärdiga. Så var de ju även i Havanna pga orkaner, men där var rent. Det är det inte i Neapel. Ryktet om att det är en smutsig stad stämmer. Och att gå under balkonger med stora sprickor undertill kändes ungefär lika riskfyllt som att gå ute i trafiken.
Däremot märkte vi inget öppet av camorran, dvs maffian. Men i den stora Galleria Umberto 1, byggd som urlyxiga Galleria Vittorio Emanuele II i Milano, gapade många lokaler tomma och svartförsäljningen av copyväskor mm var helt öppen. Vilket åtminstone fick min TV-sanka fantasi att fundera om polisen var mutad att blunda.
Galleria Umberto 1
Rent generellt upplevde jag Neapel som mindre elegant än t ex Milano, Rom och Florens. Jag såg inget av de stora modehusen, där jag ändå aldrig hittar något som passar vare sig min lekamen eller plånbok, och i de klädaffärer vi var inne i var priserna lägre än här hemma. Jag shoppade loss med två cashmirtröjor för sammanlagt €60.
På fredagen stod Pompeji på programmet och vi tog tåget dit. Det kostade en fjärdedel av vad turistfångarna ville ha för bussen dit. Vi har åkt tåg i Italien förr och eftersom vi inte är direkt bortskämda på hemmaplan av Skånetrafiken blir vi lika imponerade varje gång. Tågen i Italien går, går i tid och är fräscha.
När vi klev av vid stationen i Cittá Pompeji blev vi mer eller mindre shanghajade av såväl taxichaufförer som ”officiella” turistarbetare som ville hyra ut inspelade guidningar för en halv förmögenhet. Vi avböjde och gick och åt lunch istället på en trevlig liten ristorante. Maten var god och den äldre hovmästaren tappade en bricka med glas när han upptäckte att en ung turistande mamma plockade fram sin inbyggda mjölkbar till sitt hungriga lilla barn. Då gick vi, de tio minuterna det tog upp till ruinerna.
Tyvärr regnade det rejält, så gångarna i den utgrävda staden var forsande kanaler där man fick balansera fram på kanterna. Ändå… så otroligt imponerande och fascinerande. Det var så mycket större än vi hade kunnat föreställa oss och så väl bevarat, med bl a fortfarande färgstarka väggmålningar, konserverat i sex meter aska och lava från Vesuvius utbrott år 79. Då hade staden 20 000 invånare och var ett sommarparadis för rika romare. De flesta omkom, av giftiga gaser, lava eller fallande stenar.
Väggmålning
Innergård
Trappa upp
Amfiteatern
I Vesuvius skugga
Pompeji
Jo, det regnade….
Det kan kanske verka som jag inte tyckte om Neapel, men det gjorde jag. De allra flesta människorna vi träffade där var öppna och positiva, och ville gärna prata Zlatan när de hörde vi var från Sverige.
Maten får jag inte glömma. Jo, kanske den första kvällen då den där fritto miston åtminstone inte gjorde mig glad. Den andra och tredje kvällen hittade vi, med hjälp av TripAdvisor, små trattorior som serverade mat som fick mig tänka tanken att utvandra dit. Ställen med bara fem sex bord, där vi var de enda turisterna och ägarna serverade och pratade med gästerna. Du hittar dem via de blå länkarna här. Bord bokade vi genom bokningssidan the Fork. Den verkar finnas i många länder och har fungerat bra överallt vi provat.
Osteria La Chitarra
Även fjärde kvällen sökte vi ett liknande ställe, hittade A Canzuncella, bokade och kom dit. Lite större och lite fler turister, men vi blev mycket väl mottagna. Servitören berättade att de hade en fast meny den kvällen, med havet som tema. Vi beställde och han lovade att komma och checka av om vi ville fortsätta med den. Vi tog allt! Det mesta var gott, men jag hoppade över bläckfiskar med sugpropparna kvar (så himla äckligt när de fastnar i gommen och det ploppar när man drar loss dem!) plus små räliga fiskyngel med ögonen kvar.
Fiskantipasto
Den stora behållningen här var musiken. Först en trubadur som kanske inte höll världsklass men åtminstone fick i gång ett gäng italienska damer på vift, sedan en sångerska som verkligen hade ljud i pipan. Canzone Napoletane så håret reste sig både på huvud och armar! Lyssna och njut och strunt i filmkvalitén. Jag är nog bättre på stillbilder.
Lördag morgon, 05.20 hämtade taxin oss, och strax före lunch låste vi upp vår dörr här hemma.
En ny stad i Europa har kryssats av på the bucket list.
MacLindhes Ord 