Till London flyger man väl, och kör inte bil, tycker du kanske? Jo, det tycker nog jag med – om man inte ska ha bilen full med tavlor alltså, och syftet med resan var att visa mina tavlor på en konstmässa där, Parallax Art Fair, i Chelsea Old Town Hall mitt i smeten.
Mannens Folke är större än min Mexi så vi tog den. Mannen var så klart också med!
En väninna tipsade mig att bästa vägen att komma till London med bil var att köra till Hoek van Holland och ta båten därifrån till Harwich. Båten går klockan tio på kvällen, och Google Maps sa att det skulle ta cirka tio timmar att köra. Så, vi körde hemifrån klockan åtta på morgonen och räknade med att med raster borde vi vara där klockan sju på kvällen och hinna äta en holländsk middag innan båten gick.
Hamburg
Någon borde upplysa Google Maps om Hamburg, en stad i norra Tyskland med ett gytter till kranskärl av ringvägar som det tydligen alltid grävs i. Där ungefär sprack tidsschemat, för att späs på med ett antal krockar och andra vägarbeten som stängde vägen längre söderut. Tack och lov föreslår åtminstone Googles GPS-tant andra vägar när hon spanar in läget från sin satellit, eller var hon nu sitter.
Rasterna blev sålunda bara en, i Danmark, resten blev medhavt kaffe, knäckebröd och frukt i köerna, plus toalettrusning när vi tankade. Men vi såg många trevliga små byar vi inte hade sett annars, både i Tyskland och Holland på våra Umleitungs, och körde in på StenaLines färjeterminal kvart över åtta. En glad överraskning var att få köra ombord direkt, och få tillträde till vår hytt med riktiga sängar, och där minibaren ingick i priset.
Bekväm hytt på Stena Britania
Restaurangen var också öppen, så efter en dusch och ett glas vin i hytten var det bara att sätta sig till bords. Så smart att släppa på och öppna shop och servering i god tid så passagerarna kan slafa i rimlig tid.
Halv sju på morgonen, brittisk tid, var vi i land pigga och utsövda. Ett problem var att jag missat att stänga av roamingen på min mobil, och därför överskridit min budget på kontantkortet och Hallon stängt av mitt Internet. Som den naiva människa jag är trodde jag att de skulle koppla på det igen när jag direkt fyllde på mitt kort, via Mannens mobil.
Med traditionell brittisk humor började körsträckan med en rondell. Jag är full av beundran för Mannen som, för det mesta i alla fall, lyckas hålla sig på rätt sida av vägen! Tanken att äta frukost i Harwich var feltänkt. Det var inte öppet nånstans, utan vi fick köra ner mot London och stanna på Starbucks på vägen. Det hade i och för sig fördelen att när vi ätit klart hade trafiken lättat och det flöt på ända in till vår förbokade parkeringsplats i Hammersmith.
Vyn utanför Starbucks i Witham
Organisatörerna av Parallax Art Fair hade gett massor av goda tips. Bland annat att boka parkering via justpark.com Det hade jag gjort, knappat in adressen till vårt boende och klickat på närmsta parkeringsmöjlighet. Det visade sig vara en privatpersons uppfart till bostaden, som de hyrde ut bra mycket billigare än officiella parkeringar. Dessutom låg det bara fem minuters promenad från vårt boende, återigen ett homestay. Denna gång hade vi översta, dvs fjärde, våningen med stort sovrum och badrum, i ett trevligt gatuhus i Fulham. I huset bodde en härlig ung familj med treåriga tvillingar.
Småvärdarna!
Tvillingarna var tvåspråkiga och kallade mig Gran’ma Monique, för så hette tydligen deras farmor. När de var så pass stilla att man hann uppfatta vad de sade alltså! Föräldrarna var oroliga att de störde oss, men vi är ju härdade mor- och farföräldrar. Att ha fyra våningar utan trappgrindar och minst sagt rörliga småbarn störde mig mycket mer. Men när barnen vaknade och skrek på natten gick det hur bra som helst att vända sig och somna om.
Vi checkade in och hann med lunch (underbara färska musslor) på den lokala puben the Rylston innan det var tid att ta oss, och tavlorna – till Chelsea Old Town Hall. Där kunde man inte parkera utan jag hade, efter ett annat tips från organisatören, förbokat en biltransport som fick plats med alla tavlorna och körde dit dem och oss. Väldigt behändigt, särskilt när man såg de svettiga stackare som inte hörsammat att man inte fick parkera där utan försökte lasta av sina tavlor i farten.
Inne i den fantastiska lokalen var alla skärmar och montrar uppsatta under väggmåningar och kristallkronor. Vi, Mannen och jag, har hängt ett tag nu i dubbel bemärkelse, och han börjar inse vem det är som bestämmer. När det gäller att hänga konst i alla fall. I övriga ärenden behöver han fortfarande putsas till lite.
Men i jämförelse med Henry XIII som höll ett vakande öga på min monter är Mannen riktigt väluppfostrad!
Jag var fortfarande utan internetuppkoppling och kontaktade Hallon via en osäker wi-fi-uppkoppling och undrade varför. För att kunna ta betalt vid eventuella kontantlösa försäljningar behövde jag ju vara uppkopplad. Strax före klockan 16.00 – när nötterna på Hallon går på helg – fick jag ett SMS att de säkrat pengarna från mitt konto och nu kopplat på mitt Internet igen. Jag skulle bara starta om mobilen så…
Runt om i de andra montrarna skruvades det och hängdes också, och talades en mängd olika språk . I montern bredvid mig hade Djingis Kahn med armé slagit läger. Härföraren själv, en rysligt trevlig man vid namn Tod målade allt från just Djingis till mer surrealistiska motiv. Förmodligen besökte varenda mongol i hela Storbritannien hans monter och blev fotograferade med honom. Mitt emot fanns en kvinna från Barbados och jag tror att fler nationer än i FN var representerade på denna konstmässa. Multikulti som allra bäst!
Fredag kväll var drygt 1000 gäster inbjudna, om det var så många räknade jag inte, men vinet tog i alla fall slut. Och ganska slut var vi med när vi promenerade tillbaka till vårt boende med stopp på en thairestaurang på vägen. Jag fortfarande utan anslutning.
Gick dit gjorde vi även på lördagen. Cirka 45 minuters promenad, som en vanlig hundtur alltså. Med skillnaden att vi plötsligt gick polisbevakade mitt i en klunga skräniga fotbollsfans. Chelsea hade hemmamatch mot Manchester United, och det var deras klack vi hamnat i. Vet inte om jag noterades, men när vi skulle fylla på vätskedepoerna på en pub vägen hem när mässan stängt fick jag bedyra för dörrvakten att jag höll på Chelsea för att komma in. 
Under lördagen och söndagen var där en strid ström av folk och det var vansinnigt roligt att träffa och prata med så många som uppskattade det jag gör. Det som inte gjorde det gick förmodligen förbi. Extra kul att vänner som bor i Londontrakten också dök upp!
En kvinnlig konsthandlare sade sig bli imponerad av min konst och ville starta ett samarbete och behålla de tavlor jag inte sålt i London för kommande utställningar, både i London och i Los Angeles. Och bli min internationella agent. Det lät för bra för att vara sant, och gör det det, brukar det också vara det.
Jante-fjanten hade tydligen gömt sig i bagaget och dök upp och viskade i mitt öra att ”Nu ska du inte tro du är något, det är bara smicker och bondfångeri din fjolla!”
Tanken på att slippa släpa hem några tavlor var ändå frestande och jag bad henne maila mig närmre vad som gällde, samtidigt som när jag kom tillbaka vårt boende gick in på deras wi-fi och började höra mig för i svenska konstkretsar om någon kände till henne. Det gjorde ingen. Och mailet jag fick från konsthandlaren visade att hon inte var någon filantrop, tvärtom! Förutom en saftig deltagaravgift på utställningarna skulle jag betala 35% till henne, plus frakten av mina tavlor. Om jag till exempel skulle skicka tre tavlor till LA (inte Landskrona alltså) hade jag behövt lägg på en nolla i slutet på priset i £ för att det skulle gå jämnt upp. Om jag sålde alla, vill säga.
Alla lösa planer på att ge sig ner i centrum och försöka få tag i sista-minuten-biljetter till någon musical skrotades, både lördag och söndag. Vi visste att vi skulle somna i salongen. Det är tufft att kränga konst i sex timmar om dagen! En försäljning gick i stöpet eftersom jag fortfarande inte hade säker anslutning på min mobil, och köparen inte ville gå till en ATM-maskin. (Hatar Hallon! Ska inte ens äta det till gröten längre)
Jag sålde några tavlor, storlek mindre, vilket nog var mer än de flesta andra gjorde. Den allmänna uppfattningen bland konstnärerna var att engelsmännen är oroliga inför Brexit och håller i slantarna. Riktiga preppers har tydligen börjat hamstra och lägga upp lager av torrfoder också.
Någon skumpa på Ritz blev det inte, men väl att skåla i champagne med våra nyvunna mongoliska vänner i montern bredvid! Mycket trevligt, och det är säkert färre som gjort det än hällt i sig Donpan på Ritz!
På måndagen, när vi checkat ut från vår värdfamilj hann vi dessutom med en tur på Harrods, Hyde Park och Oxford Street innan avfärden.
Plus att vi skulle ta en fikalunch och jag fick syn på en skylt om Just Eat i fönstret på vad som såg ut som ett mindre snabbköp på Lillie Road och släpade med Mannen in. Det visade sig vara ett riktigt smultronställe. Vi hamnade i den soliga trädgården och blev serverade perfekt latte och paninis. När jag sedan gick upp en trappa för att pudra näsan såg jag de varma pastatallrikarna som serverades gäster där. Tjejen i kassan berättade att de gjorde all sin pasta själv varje morgon dessutom. Och detta genuint italienska hade vi missat!!!
Söndagsmiddagen på Luna Nuova hade i och för sig inte gått av för hackor den heller.
Klicka på bilderna för text.
Det skulle ta 2,5 timmar att köra upp till Harwich, men tog fem. Men då fick jag å andra sidan se både Houses of Parliament (från bilen i en rondell…), Towern och Docklands. Om man säger som så så uppskattade jag det mer än Mannen bakom ratten. Ändå kom han ut ur rondellen efter bara ett varv! På tal om ingenting så är inte britter alls så artiga som i filmen Ett päron till farsa, utan tutar högt och ilsket av ingen anledning alls.
Höjdaren på båten till Holland var den busslast romer som mycket övertygande försökte pruta i taxfree-shopen allt medan kassörskan blev allt mer desperat och svettig!
Vägen hem hade mer flyt än dit, det blev ingen sightseeing i byarna, och inget stopp på vingård heller. Mannen hade blivit inbjuden till ett möte med Uffe K som han absolut inte ville missa. Och det finns gränser på vad jag kan begära av honom innan han är färdigtränad.
När vi kört över tyska gränsen och jag hade fortfarande inte någon Internet, nu var det alltså tisdag, och jag hade utväxlat tre mail på måndagen med hallonnötterna som föreslog att jag skulle starta om telefonen, slå av flygplansläget, se till att roamingen var på, och en hög andra förslag lämpade att ge en äldre dam som troligen inte har någon som helst kunskap om teknik tog mitt berömda tålamod slut.
Via Mannens mobil krävde jag nu att de skulle börja om från början och kolla om någon verkligen tryckt på knappen för att sätta igång. Då svarar stolpskottet på deras kundtjänst att han skulle lämna över till deras IT-avdelning, och se, underns under! En halvtimme senare började min mobil plinga och plonga när meddelanden ramlade in.
Jag undrade vem som skulle ersätta de 3500 sek jag förlorat på att de inte gjort vad de skulle från början, och fick svaret att jag får rabatterat abonnemang tre månader. Risken är stor jag har bytt operatör tills dess.
Som bonus fick jag i går en enkät från dem om hur jag upplevt servicen hos deras kundtjänst. Det lättar alltid att lite få spy av sig lite frustrationer.
Jaja, vi kom hem i stormen via Puttgarden-Rödby. Det gungade, men inte värre än att några glas vin i passageraren jämnade ut vågorna.
Sammanfattningen är att det var en alldeles fantastisk resa, även om det inte blev det stora kassaklirret. Men så roligt och så många nya vänner är värt mer!
MacLindhes Ord 