Långsamhetens lov

Under den första natten gick Juno som sagt in den ‘riktiga’, dvs grävda, kanalen via Mem. Jag sov min välbehövliga skönhetssömn några timmar, men hade efter vissa påtryckningar (du vet själv vem du är!) satt väckaren på mobilen för att efter en snabb dusch gå av båten vid Duvkullen och promenera två km på land  när båten slussades  uppåt genom åtta olika slussar.

Helt kort innebär slussningen uppåt att båten kör in en avgränsad fålla, ca 30 meter lång och sju meter bred, med en stängd port framför sig och vattenytan  upp till åtta meter högre än den vi kom från. Portarna bakom båten stängs och luckor i den främre porten öppnas så att fållan båten står i fylls på med 750 kubikmeter vatten, vatten tills det är samma nivå som framför porten. Då öppnas den och båten fortsätter framåt på den nya högre nivån. När man sedan slussas nedåt  igen, väster om Vättern, är proceduren tvärtom.

Skärmklipp 2018-07-12 18.12.01

Det tog alltså en stund att komma genom de åtta portarna efter Söderköping.

Mannen är om möjligt morgontröttare än jag och fattade inte riktigt vad det handlade om förrän han väl stod på landbacken i ett stilla regn. (Jag borde kanske tacka  hunden att Mannen hittar hem efter morgonpromenaderna på hemmaplan?) Vi hade regnjackor med oss, och de som inte hade det fick låna paraplyer.

Frukosten var väldigt efterlängtad när vi kom ombord igen, och tjejerna som fixade den insåg att hungriga pensionärer är för-punktliga pensionärer, oavsett nationalitet. Ska frukosten serveras halv åtta börjar huggsexan fem i halv, även om inte allt kommit fram på buffén än.  Till frukosten fick man sätta sig var man ville. Buffén stod framdukad i matsalen och förutom där kunde man sitta i salongen/biblioteket där ett gäng av passagerarna även åt middag, plus på A-däck så klart. Om det inte regnar, vilket det gjorde då.
Vi behöver träna  på pansjisslivet om vi ska överleva, helt klart.

Nu gick resan vidare över sjön Roxen och jag njöt av – och fotograferade – de vackra vyerna, varvade med några kapitel i min bok och fyllde på kaffekoppen eftersom.

fickparkering

Fickparkering

slusstrappa upp

Inför en slusstrappa

kapten Johan

Kapten var lugn på bryggan

Efter lunch kom vi fram till Berg och Carl Johans slusstrappa. Den är kanalens längsta med sju sammanhängande slussar som i vår riktning lyfte MS Juno 18.8 m.
Det var även  chans till en ny bensträckare  för de som ville, genom att gå upp till Vreta kyrka och klosterruin. Vreta var Sveriges första nunnekloster och byggdes runt år 1100. Vår superduktiga guide Camilla berättade allt om dess historia och sedan gick vi en annan väg ner och mötte upp vår båt vid Heda sluss.

En del passagerare var lite oroliga att de skulle missa Matchen. Den där i VM, när Sverige åkte ut alltså. Mannen hade liksom många andra på däck kopplat upp sin padda och satt med hörlurar och följde eländet. Tur det fanns både öl och chips i Honestybaren!
Det var mobilförbud på båten, skulle man ringa var man tvungen att gå in i sin lilla hytt eller göra det på land. Allt för att lugnet skulle råda, och det var underbart!

Efter en njutbar tur över sjön Boren, och en lika njutbar middag passerade vi Motala Werkstad och Baltzar von Platens grav innan vi lade till för natten i Motala. Von Platen var ju den man som äntligen såg till att kanalen blev grävd, efter att det dragits i långbänk ända sedan Biskop Brasks dagar.

Framför oss vid kaj låg en av rederiets andra båtar, Diana, och besättningen verkade planera för en gemensam lördagskväll.

roxen

Så rofyllt det kan bli på sjön Roxen.

platens graf

von Platens grav

Så gjorde också vi, Mannen och jag, och gick i land för att göra Motala by night. Det innebar en promenad i samma stillhet som på sjön Boren. Vi mötte några andra från båten som också letade efter folklivet, och såg fyra snorfulla individer i gula fotbollströjor som raglade ut ur ett hus. De hade förmodligen dränk hela landslaget i gravöl. That’s it.
Ändå fanns där massor med fina fritidsbåtar i hamnen och klockan var bara tio denna underbara sommarkväll. Antingen hade alla gått i kloster eller i däck efter fotbollsförlusten.

Vi gick i alla fall tillbaka till Juno och satte oss med lite rödvin på A-däck. Då kom kaptenen, civilt klädd och ganska sleten. Han hade förlorat ett vad och fått ta hela middagsdisken. I tre timmar hade han diskat, och han ville inte tala om vad vadet gällde, men det kan ha haft något med fotboll att göra.

Och ja, det kommer mer.

 

 

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s