Nu har vi gjort det, det som så många pratar om att göra, åkt Göta Kanal. Vi åkte den klassiska turen från Stockholm till Göteborg med MS Juno, som är världens äldsta registrerade kryssningsfartyg, byggd i Motala år 1874. Då var hon ett fraktfartyg, med endast en passagerarhytt, nu finns 29 hytter på tre däck och denna tur var så gott som fullbelagd.

Resan började på morgonen på Skeppsbrokajen i Stockholm, dit vi åkt dagen innan, Den röda mattan var utrullad och besättningen stod på rad och välkomnade passagerarna.  En ung tjej grabbade tag i våra väskor, ca 12 kg var, en i var hand och bar upp till A-däck.

Jag tyckte att Mannen borde avlasta det späda flickebarnet, men han hade inte en chans. Hon tyckte det var hennes jobb – och kanske att Mannen såg lite klen ut. Hans hustru, dvs jag, hade smidig som jag är missat en trottoarkant på Djurgården på väg till Liljevalchs och brutit lillfingret, och hade nu alltså klövstil med två fingrar hoptejpade på högran och var därmed befriad.

Vår hytt A14, liksom alla andra, var en studie i compact living med våningssäng, en liten komod med vask med varmt och kallt vatten och en 10 cm djup garderob. Men väldigt fin och till vår ära var där framdukat en liten flaska bubbel och en skål jordgubbar. Toalett och dusch delade vi med de andra fem hytterna på A-däck. Här var jag orolig för köer och allmänt snusk, men det fungerade hur bra som helst.

Ombord via röda mattan

Compact living med stil

Jag insåg snabbt att vi inte kunde packa upp samtidigt och hittade en besättningsman utanför som jag kunde intervjua lite. Han talade om att han jobbade i kabyssen och väntade på en leverans. Vidare fick jag veta att ca hälften av de nästan 50 passagerarna på denna tur var svenska, en fjärdedel engelskspråkiga och en fjärdedel tyskspråkiga. Närmre bekantskaper lite senare visade att de kom både från Australien, USA, Tyskland och Österrike. Båten går maj – september och besättningen gör annat resten av året. Flera var studerande, några behövde timmar till sin skepparexamen och kaptenen körde lots annars. Min personliga reflektion var att de knappast såg ut som några sjöbusar, de förde snarare tankarna till en modellcasting. De var alltså väldigt fräscha och vänliga, hela gänget.

När alla räknats in och var ombord var det samling och kaffe på A-däck. Vår kryssningsvärd och guide var Camilla, en väldigt behaglig ung läkarstuderande som pratade flytande svenska, engelska och tyska. Alla tre språken så tydligt att det egentligen hade räckt med ett.
Vi fick information om livvästar, räddningsbåtar, frukostbuffé, gonggong som kallar till lunch och middag, Honestybar på A-däck där man fick förse sig med destillerade drycker och skriva upp på en lista. Vattnet i kranarna och kaffet i maskinen var gratis och drickbart.

Kaffe på A-däck

S

Söders höjder, Stockholm

Två passagerare utmärkte sig direkt, båda äldre män. En svensk Besserwisser och en tysk man uppklädd till skulten. Svensken fyllde i all information för de som var i närheten och jag beslöt snabbt att hålla mig på diagonalen från honom. Inte så svårt eftersom han vid varje sluss försökte ta över förtöjningen av båten från söta lilla Sara, hon som burit upp våra väskor, och  som precis tagit studenten.
De krisade till sig lite när Mannen började prata siffror med honom, grundat på det som stod i boken Göta Kanal – människor, båtar och miljöer av min fd Storchef Gert Å.  Bessewissern hade en annan, ännu äldre bok och siffrorna skiljde sig åt. Mannen ger sig inte heller så lätt, så jag gick och tog en kopp kaffe istället. Enligt min äkte hälft hade han avgått med segern.
Den tyske gentlemannen fattade blixtsnabbt tycke för Camilla och gjorde sedan sitt bästa för att få rå om henne på heltid. Hon skötte det snyggt hela resan med ett artigt leende.

Den första slussen vi kom till var Hammarbyslussen. Lite som vid åsynen av första giraffen i Afrika hissade alla upp sin kameror och mobiler och fotograferade. Det lugnade sig så småningom, åtminstone för de andra…
Det roligaste där var att en skåpbil kom insladdande på kajen med matleveransen som skulle ha levererats till Skeppsbron. Kapten Johan meddelade att nu slapp vi äta bönor i fyra dagar.

Efter en stund blev det stopp i maskin. Kapten tyckte den knackade konstigt och berättade att han skulle skicka ner en dykare att kolla så att inget fastnat i propellern. Så skedde och inget hittades och båten tuffade vidare. Själv var jag helt övertygad om att det bara var en bonus för de kvinnliga passagerarna med den unge traineen i tights. Eller våtdräkt.

MS Juno puttrade vidare i Mälaren, och vi begapade bl a Drottningholms slott. Ingen flagga uppe betyder inget kungapar hemma att vinka till.

Hammarbyslussen

Dykning för damerna?

Drottningholms slott

Till lunch och middag blev vi placerade vid ett bord tillsammans med ett väldigt trevligt par, jämnårigt med oss, från Västerås. Det var inte många tysta minuter vare sig vid vårt, eller andra bord heller för den delen. Förmodligen har någon tänkt till vid bordsplaceringen. Våra bordsgrannar hade sju vuxna barn, men var ändå vare sig katoliker eller läkare!

Menyn innehöll då, liksom vid alla andra måltider, mat av hög kvalitet. Typ svensk husmanskost tillagad ombord och serverad  a la lyxkrog. Vin eller öl fick man beställa extra om man ville, annars ingick vatten.

Mästerkocken

Dukad matsal

Precis så gott som det ser ut!

Båten gled vidare förbi Södertälje ut på Östersjön genom Sörmlands och St Annas skärgårdar. I Trosa hade vi 90 minuters stopp för att kunna uppleva Världens Ände till fots. En väldigt vacker liten stad, men den omsjungna marknaden var inte mycket att hurra för. Inte en endaste liten gumma i sikte.

I Trosa, världens ände.

Inte en enda liten gumma i sikte.

Fortsättning kommer för den som vill.