Vidare till Florida.

Avfärden från Varadero gick enligt planerna. Kusinens bror kom och hämtade oss, och beskrivningen av hans nya, fina, gula taxi stämde i alla fall till färgen. En gammal amerikanare, målad som en gul taxi, men utan taxiskyltar, så egentligen säkert svart. Sjutton mil senare släppte han av oss vid flygplatsterminalen.

Vi gick in och spanade efter SouthWest airlines incheckning som vi inte hittade utan fick fråga. Den var på Treminal 2 och vi på en annan terminal.

Jaha, hur kommer vi dit då?

– You take taxi.

Det var alltså bara att trycka ut fler cucs i ATM-maskinen och gå ut och haffa en ny taxi till rätt terminal.

Väl där var det lång kö till en av SouthWests incheckningsdiskar, till den andra bara ett äldre par. Vi ställde oss där och halva den långa kön började med lätt tysk brytning ropa att vi stod fel. Om vi skulle ha flugit till München ja, men vi skulle till Tampa och då var det rätt kö, bara inte öppnad incheckning än.

Strax innan den öppnade blev två tyska damer visade till sidan. Deras bagage vägde ca 5 kg för mycket var. Det hördes flera tyska svordomar från dem när de öppnade sina resväskor mitt i passagen där alla incheckade skulle gå, plus att de blockerade en av diskarna till Tampa. Den äldre av den hivade upp sin väska där, trollade fram en hopfällbar dramatenvagn ur väskan och började ösa över i den.

Den andra hade ett antal plastpåsar som hon urskiljningslöst tryckte ner bagage i från sin resväska. Necessärer bl a. Så stängde de och vägde, och det var fortfarande för tungt. Fler Verdamte Scheiße och börja om igen. Samtidigt skulle incheckningen till Tampa börja och en resolut tjänstekvinna föste det tyska lösöret till sidan. Krigsutbrottet var nära.

Slutligen hade Dame 1 fått ner sin vikt, klämde in sin väska till incheckning och galopperade iväg som en fullastad baglady. Mannen bakom disken fick frispel, släppte allt och jagade ifatt. Och krävde att de skulle ställa sig i kön. Sist. Det var nästan jag inte ville checka in utan se några avsnitt till på Dramat till München. Hur, eller om, de överhuvudtaget kom genom säkerhetskontrollen vet jag inte för jag kunde inte se dem i avgångshallen.

Vår incheckning och flygning gick problemfritt i alla fall, liksom att komma in i USA. Milsvid skillnad mot att landa i Fort Lauderdale. Möjligen berodde det på att vårt plan här bara var halvfullt och hälften var amerikaner eller kanadensare. Bilen Mannen bokat, en Mustang väntade också på oss. Cabbe som luktar ny och får någon att spinna som en katt, så Man han är. Det inbyggda navigationssystemets GPS-tant var även hon samarbetsvillig och lotsade oss fram till adressen i Ruskin.

Stora vägskyltar talade om att ett barn kidnappats i en vit Ford med registeringsnummer och allt, och numret man skulle ringa om man såg den.

Stället vi bokat heter The Inn in Little Harbour och jag förväntade mig ett litet värdshus. Det är det inte, utan en anläggning med hus, apartments, bungalows där man passerar en vakt med vägbom för att komma in. Vi har en marklägenhet direkt vid vattnet, där den hyrda bilen står parkerad utanför, och pelikaner och helikoptrar delar på luftrummet.

När vi kom igår var klockan nästan tio på kvällen och vi bara satte in väskorna, drog av stödstrumporna och gick bort till först den ena, sedan den andra restaurangen på området. Den ena öppnade inte ens dörren, den andra släppte in oss och sa att köket var stängt. Jag fick nästan knipa Mannen så han såg riktigt lidande ut och tala om att han har diabetes och måste ha mat. Jag sade inget om att jag skulle förvandlas till ett vildsint monster om jag inte fick det. Utan någon diagnos.

Krögaren gick ut i köket och talade om att de hade pommes frites som fortfarande var varm , det var allt. Bring it on! Med ketchup och öl!

Kanske more the American Way än den middag vi drömt om, men åtminstone bukfylla.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s