Tre dagar i Varadero innebär för min del att äta, sova, läsa, skriva, slappa i en solstol, bada och observera mina medmänniskor.

Först de olika gästerna här, flest ryssar men ganska många amerikaner, och de håller fred! Resten är ungefär hälften kanadensare och européer och en liten klick asiater och aussies samt några latinos. Jag har inte hört någon annan svensk, bara två danskar.

De flesta verkar helt normala och uppför sig som folk. Andra är Herremän här, tror de, och kommenderar personalen så man rodnar å deras vägnar. Att bröla Olé, olé, Boy! Bring wine, no glass, bottle! när servitörerna fyller på vinglasen så fort de är tomma är bara pinsamt löjligt. Ja, det är all inclusive och vinet till maten kommer från flaskor och är riktigt bra.

På tal om fylla på vinglas… det är en kvinnlig gäst som sticker ut här. Till frukosten igår uppenbarade hon sig i en mörkröd höghalsad ärmlös sidenblus, en svart pennkjol där man borde kunna se var matskeden äggstanning hon hade på sin tallrik hamnade i kroppen och ett par skyhöga bruna skor. Naturligtvis med en perfekt heltäckande makeup och det långa blonda (?) håret i en välsnurrad svans. Min tanke var att hon var en av dem som prioriterar stil framför bekvämlighet på flyg och skulle resa nu. Så kom hennes man och son. Båda i shorts och T-shirts. Till lunchen satt shortsen och T-shirtsen kvar medan Mummy bytt om till en vit kreation till klänning, väldigt kroppsnära, som hon matchade med minst lika högklackade röda skor. Men frissan var den samma. Nu hamnade de vid bordet bredvid oss och det betydde att en av servitörerna (väldigt lik Radar i gamla Mash-serien på TV) ständigt befann sig inom dregelavstånd. Det var ändå inte helt lätt att fånga hans uppmärksamhet, men till slut lyckades jag få honom att förstå att jag ville ha ett glas vin. Jo då, men först frågade han Den Sköna bredvid om hon ville ha något, och se hon ville ha vatten till sig och familjen. Det kom, så klart, först och jag fick påminna om vinet. Då kom det och Radar hällde upp. Bredvid glaset för han var fullt upptagen på att spana på kvinnan vid bordet bredvid genom sina vid det här laget helt igenimmade glasögon. Då kom som väl var en äldre kvinnlig servitris och ordnade upp det hela, med vad jag gissade på hennes tonfall till honom, några väl valda feministiska slagord.

Till middagen hade Den Sköna bytt om till ett rött kroppsfodral och lika svinhöga svarta skor, och släppt ut håret. Jag behöver väl inte berätta vad hennes man och son fortfarande hade på sig?

Till morgonens frukost såg jag henne inte, däremot putsade stackars Radar oupphörligen alla bord runt ingången som han inte släppte med blicken en sekund.

Denna kvinna var alltså väldigt elegant. Det är inte alla, tyvärr höll jag på att säga, jag som sliter på min solklänning till frukost och lunch och jobbar lite mer på det till middagen. Jag har sett flera onepiece i onesize som inte passar alla och där designern borde flyttas till östra hörnet av ön vi befinner oss.

Många kvinnor har nappat på de virkade tunikorna/klänningarna som säljs överallt på Kuba. Väldigt söta som klänningar på de som inte fyller ut dem, mindre söta när maskorna utsätts för hållfasthetstest och bäraren fortfarande tror det är en klänning. Än värre är det med dem som kommer in i matsalen med minimala badbyxor och korta linne, alternativt minikini. Så långt från aptitretande man kan komma. På Gran Canaria har de åtminstone dresskod!

En man med en gravidiniondemånadenmage fullkomligt skrek efter att jag skulle peta honom i magen, och bar en halvtäckande tröja med texten Just do it. Undrar om fler än jag fått samma tanke. Jag fegade i alla fall.

Ibland känns det som man hamnat i castingen till Biggest Looser.

Det serveras fria drinkar i flera olika barer. Kaffe kan man förutom vid frukosten däremot bara få i Lobbybaren och en till.

Det är kanske därför så många är rejält berusade, många direkt snorfulla. Istället för att gå och hämta ett glas med en drink verkar flertalet ha införskaffat hinkar, typ amerikansk hockeystorlek, så de slipper röra på sig i onödan.

Och är man snorfull på Kuba ska man tydligen visa vilken jävel man är på salsa. Det gjorde bl a en amerikansk dam när anläggningens professionella dansare hade uppvisning. Mitt bland de långa slanka flickorna i baletten, klädda i gula paljetter, dök denna lätt knubbiga tant i för liten röd solklänning upp och skakade loss vad hon hade, och det var en hel del. Dessutom tyckte hon nog själv det var hur bra som helst själv och gick efteråt runt bland borden för att inhämta beröm.

Det är kanske inte bara pga gubben i Vita Huset som kubanerna är lätt anti-amerikanska?

Så länge solen är uppe och vi inte äter är vi på stranden. Poolområdet är väldigt fint att titta på, men aktiviteterna där är grymma. Som jag sagt skumparty och allt därifrån till bingo och en massa annat i högtalarna.

I går kväll däremot, när vi hade duschat bort sanden och satt utanför vårt rum och tittade på stjärnhimlen hördes en ensam saxofon i mörkret, och man anade konturerna av ett dansande par. Då var det vackert.

Det, stranden, Havanna och de underbara människorna vi träffat är de minnen jag främst kommer att ta med mig när vi lämnar det fascinerande Kuba i morgon.

Resan fortsätter nästan två veckor till.

Hänger du med?