Nästa dag i Trinidad började vi med att gå till busscentralen. Vi var i och för sig där redan första em, och då sade alla i luckorna att det var stängt. En man upplyste oss dock om att vi skulle vara där 06.30 på måndagen för att åka med bussen till Varadero. Okristligt tidigt om det inte gäller att spana på djur. Vi ville ändå boka för säkerhets skull, och gick dit igen. All den närvarande personalen sa att det var stängt till kl 12.00. Vad de gjorde där under tiden framgick inte.

Klockan tolv öppnade de, och folk gick även ombord på det museiföremål som stod kopplat till en dragbil och som så småningom skramlade iväg. Tydligen en budgetvariant på buss.

När vi kom fram i luckan talade mannen där om att allt var fullbokat till Varadero, båda måndagens turer, på morgonen och den sena eftermiddagsturen. Och ryckte på axlarna.

Vi hade bokat och betalt för tre dagar i Varadero som Mannen gärna ville se, eftersom det är dit som charterresorna till Kuba går, så vi var mer eller mindre tvungna att ta oss dit.

Av en ren slump, hmm, haffade en taxichaufför oss när vi gick därifrån och erbjöd, av en ännu större slump, sig att köra oss till just Varadero för bara 5 Cucs mer än bussens pris som var 20 cucs per person.

Turistfälleblinkersen gick igång, och jag kunde riktigt se hur vi stod med trasig bil ute i Ingenstans och var tvungna att betala en förmögenhet för att komma därifrån. Vi tackade alltså nej, men fick hans telefonnummer.

Av Anne från Kanada, som vi lärde känna i Costa Rica, hade jag fått namnet på ett pålitligt kubanskt taxibolag. Dem skulle vi försöka få kontakt med.

Nu är det så att Internet i Trinidad bara finns på vissa platser i stan, och där kommer man ibland åt det med ett kort med användarsiffror och tolvsiffrig kod som man köper i en affär med lång kö, där en småpåve släpper in en person i taget när personalen där inne orkar vinka till honom. Varje kort gäller för en timmes uppkoppling och kostar 1 cuc. Det gick alltså sådär att skicka förfrågan till bolaget, sedan var timmen slut och det måste skaffas ett nytt kort för att kolla svaret.

Innan vi kommit så långt passerade vi en liten affär som ordnade turer i Kuba. Privatägd, så vi kunde gå direkt in till en trevlig kvinna som utan problem kunde stoppa in oss i en colletivotaxi som skulle ta oss från dörr till dörr. Hon intygade att det var nya bilar, i storlek efter hur många passagerare som bokat och med plats till bagage. Priset var också helt OK, 30 cucs per person, alltså ca 550 SEK för två.

Resten av dagen strosade vi runt i vackra Trinidad och tittade på de vackra husen, alla museum och minnesmärken samt de fantastiska bouganvillas som blommade rosa och vita överallt. Två olika färger blommor på samma gren. Kolibrierna konstaterade jag bara att de fanns nu.

Många av försäljarna kände redan igen oss, de hade insett att vi var de där som kunde gå själv och inte behövde cykeltaxi eller hästskjuts för att förflytta oss, och hälsade glatt istället för att försöka kränga på oss allt möjligt.

Varenda servering hade levande musik, och det kan bli lite för mycket av det goda när två grupper på fem meters avstånd försöker överrösta varann med Quantanamera. Nästa gång jag hör den drar jag ut kontakten!

Natten var god, paret i rummet intill höll sams. Natten innan kunde hon presenterat sig med ”my name is Luca” osv i sångtexten. Hennes obehaglige pojkvän fick bara ett litet utbrott på henne för att hon och jag pratade lite på em om olika aktiviteter och turistfällor. Tydligen förstod han inte engelska och korsförhörde henne om vad vi pratat om och förbjöd henne att prata mer med oss, vi kunde ju vara poliser…

På morgonen sade vi adjö till vårt trevliga värdpar när en stor gul taxibuss rullade upp framför dörren. I den satt redan åtta personer och två säten var lediga till oss.

Chauffören, som hade en väldigt luden rumpa, lastade in våra väskor. Hur jag vet att rumpan hans var luden? Liksom på många yngre svenska killar var hans brallor nedhasade och när han böjde sig och stuvade bagaget var det svårt att undgå att se pälsen. Som vanligt suckade Mannen och hoppades att ingen mer förstod svenska.

Med tanke på hur unga killar med nedhasade brallor kan köra hemma var jag lite fördomsfullt nervös, men helt utan anledning. Ludenrumpa körde väldigt bra och resan upp till Varadero var helt utan missöden, med tio minuters kisspaus halvvägs.

Den kubanska landsbygden är fascinerande. Det första som slog mig var att hästar är transport- och arbetsredskap här. De används till att förflytta sig med, driva boskap och att dra kärror. Bete får de i vägrenen. Hemma, med risk att få alla som tyckte att Jerringpriset gick till rätt person i hasorna, är ju hästar mest ett hobbyprojekt!

Traktorer ser man inte många, och de som finns är av väldigt gammal modell. I stället brukas jorden för hand, med hacka och spade och draghjälp av oxar och hästar.

Människorna vill förstå även om språket inte finns, och de är väldigt öppna och lätta att tycka om.

Framme i Varadero hade LR (förkortning som låter lite bättre) svårt att hitta till Starfish, vårt hotell. Men med ett antal stopp för att fråga efter vägen och gemensamma ansträngningar på kartan kom vi fram.

Starfish är en stor anläggning både till ytan och annat. Enligt en stentavla i receptionen invigdes det av Fidel 1977, då hotellet kallades Grand Hotel de Varadero. Flott värre. Incheckningen var ett kapitel för sig. Tre timmar tog det innan de fick fram våra nyckelkort till bungalowen. Datorerna hade visst hängt sig och de hade inte gått grundkurs 1; starta om skiten.

Vi fick i alla fall våra all-inclusive-armband direkt och kunde gå och äta lunch. En överdådig buffé, samtidigt som jag fick ett sms från min viktväktarcoach som undrade hur det gick. Tack!!! Nu blev det sallad och grönsaker som fyllde tallriken. Förutom den stora restaurangen, av Mannen döpt till skolbespisningen pga ljudnivån (till hans försvar har han har inte varit på Sunds), finns ett antal mindre restauranger med olika inriktningar inom anläggningen. Vi kommer inte inte att hinna testa hälften ens.

Så småningom hade någon startat om datorn och vi fick vårt rum. Han-som-var-piccolo-för-fyrtio-år-sedan hade då redan lyckats sälja in taxi till flygplatsen på torsdag med sin kusins bror (tydligen inte kusin, fattar nada av släktskapet där) till Mannen. Batterierna till mina varningsblinkers var tyvärr slut.

Vår bungalow ligger ut mot poolområdet, och när vi packade upp bröt Helvetet löst. Discomusik för tolvåringar, skumkanoner och sambadansande lätt berusade vuxna i poolen. Tre nätter här?!

Tack och lov hittade Mannen stigen ner till stranden som är i klass med Näsets stränder, med extra plus för solsängar och parasoller. Eftersom det tillhör hotellet är de också inclusive. Det är däremot ganska strömt och det gäller att hålla fötterna på botten. En liten kille i femårsåldern sögs med strömmen ut, men tack och lov reagerade en kvinna vid strandkanten blixtsnabbt och kastade sig i och fick tag i honom.

Jag kommer nog att klara det här. Trots allt är det vecka 8, och då har vi ju en viss vana från Gran Canaria med bara sol och bad, och inga som helst andra ambitioner beträffande kultur och upplevelser!