De två sista frukostarna hos vår värdfamilj i Havanna hade vi sällskap av dels två svenska kvinnor, dels tre danska par. De hade alla bokat genom en dansk researrangör, CC-resor. Vi i vår tur hade hittat stället själv på nätet men vi gillade det allihop!

Efter tre nätter i Havanna var det dags att ta sig tvärs över ön, till nästa mål, Trinidad. Den första planen var att ta en turistbuss, som lär ha bra standard, men vi var för sent ute. De var fullbokade.

Vår värdinna föreslog då en colletivo, dvs en bil som upp till åtta passagerare delar på. Vi påpekade att vi har var sin rejäl resväska, men det var inga problem, dem band man fast på taket.

Idén kändes inte allt för lockande, och när vi såg dem på vägarna var vi väldigt glada att vi valt bort det alternativet. Istället skulle vi ta en egen taxi. Ok, dyrare, men priset för drygt fyra timmars resa skulle kosta ungefär som en taxi från Malmö till Höllviken och det var inte oöverkomligt.

Den skulle hämta oss klockan tio. Kvart över fick vi veta att den hade fått punka, halv elva att hjulet ramlat av men att de skulle skicka en annan bil. Det skulle bli en gammal amerikanare med AC berättade värdparet glatt. Till samma pris! Vi log tappert.

Halv tolv rullade den fram, en stor Ford, även den från 1956 (eller så säger de att alla är från det året). Denna var i alla fall inte öppen, och alla hjulen satt fast med luft i. Chauffören, Junior, talade om att den var jättegammal, över 60 år. Jag log igen.

Med lite trixande kom våra resväskor in i bagageluckan och vi placerade oss i baksätet. Gott om plats, jag förstår att dessa säten inbjöd till hångel när det begav sig. Mannen tittade konstigt när jag sade det. Det begav sig inte nu, om någon undrar, fast alla 60- , 70- och 80-talens kärlekslåtar hördes på bilradion. Allt från Percy Sledge, Barbara Streisand och Barry Gibb till Roxette. Jag kunde yla med för full hals utan att överrösta motorljudet.

Säkerhetsbälten fanns inte, men tack och lov körde Junior lugnt och fint. Något annat som saknades var fjädring. Däremot var det gott om gropar i vägen.

Första biten var motorväg. Trefilig i vardera riktning. Där körde både cyklister och hästkärror i högerfilen, och både hästar, kor och getter fanns där också ibland.

Till en börja med var landskapet väldigt flackt, med sockerrörsodlingar på båda sidor vägen, lite senare även med en del risfält.

Hela tiden fanns det liftare och folk som stod och grävde i motorhuven eller bytte däck vid vägrenen. Två gånger blev vi stoppade av polisen som kollade Juniors alla åtta körkort och licenser. Eftersom vi fick fortsätta antar jag att han hade allt i ordning.

Något annat som också återkom med jämna och täta mellanrum var stora skyltar som hyllade revolutionen och Fidel. Fidel por sempre. Fidel lever. Socialismen segrar. Socialism ger välfärd. Lite tveksamt ibland när man ser hur en stor del av folket lever i fattigdom.

Ju längre söderöver vi kom, desto bergigare blev naturen, ända fram till kusten där vi efter cirka fyra timmar nådde Trinidad och vårt boende. Det är ännu ett homestay, nu hos Addy och José, ett lite äldre par som också verkar väldigt rara, liksom deras son som under helgerna hjälper till med både frukost och städning av de två rum de har till uthyrning. I veckorna jobbar han so ingenjör, och pappa José är till vardags läkare. Som sådan kan man inte leva på sin lön, därför har de även sin B&B-verksamhet. På morgonen kom pågen och knackade på klockan halv nio, då vi sagt vi ville ha frukost och berättade lite försynt att den stod framdukad på terrassen.

Rummet är stort och bra, med eget badrum med lös dusch (slipper stå på händer), hårtork samt luftkonditionering och kyl på rummet. Dessutom har vi den fantastiska möblerade takterrassen utanför, med utsikt över både stan och havet.

Dessutom är det härligt att hälsas med sitt namn och frågan om vi haft en bra dag osv.

Trinidad förklarades som världsarv av Unesco 1988, med sina ursprungliga kullerstensgator och pastellfärgade hus som är minnen från kolonialtiden. På torget har det varit stora slavmarknader till sockerplantagerna, och en stor del av befolkningen härstammar från slavarna.

Trinidad är på ett vis mycket vackrare än Havanna, med alla de färgglada husen, men med påtaglig mer inriktning på turismen. Man kan inte gå många meter oantastad av diverse försäljare, inkastare och tiggare.

Vi hamnade till slut på en restaurang där det satt flera andra par, och beställde in en fisk- och skaldjurspaella. Innan vi fått in den var de andra gästerna klara och lämnade stället.

Då kom Trubaduren.

Två gäster plus en trubadur som ville ha uppmärksamhet. Och vi hade fått in maten som vi tyckte var intressantare. När han förstod att vi inte kunde spanska dukade han upp sin CD på bordet och tyckte vi skulle välja vad vi ville höra. Kände igen en titel och pekade på den. Och försökte äta. Trubaduren tyckte väl att önskelåten krävde lite mer inlevelse från min sida och tog i. Två kypare tittade förhoppningsfullt på oss. Nästa låt skulle Mannen välja och pekade på en. Efter tre låtar vägrade vi. Då kom Trubaduren med korgen och ville sälja sin CD, alternativt ha dricks för musiken.

Jag plockade upp den minsta sedeln och gav honom, han blev skitglad och hissade fram gitarren igen. Mannen var mindre glad och fullt övertygad att nu var han så uppmuntrad att han skulle fortsätta hur långe som helst. Det gjorde han tack och lov inte, utan slutade till kaffet.