Sista kvällen i Costa Rica var som sagt i San José, och middag på Hard Rock Café tvärs över gatan. Inga språksvårigheter där, en tjej som pratade som en infödd amerikanska tog upp vår beställning. Och lyckades inte få nånting rätt. En fördrink med två sugrör, två öl och en tvåpersoners grillat med ribs och pulled pork blev en drink, en öl och en ribs. Och två efterrätter blev en. Allt medan servitrisen fyllde på sina hash-ångor mellan varje gång vi kallade på henne. Till slut tog en annan servitris över så det blev lite rätt i alla fall.

Sammanfattningsvis verkar det som all glad serviceanda vi mött under tre veckor flytt huvudstaden. På hotellet till frukost vägrade tjejen där förstå att jag ville ha ett glas vatten i stället för juice. Trots att jag kan just de spanska orden.

På flygplatsen kunde vi inte checka in först för två tjejer där hävdade något på snabb spanska. Till slut plockade en av dem upp sin mobil och en översättningsapp som sade att ”buy taxes after bath” Jaha? Till slut pekade jag på toaletterna och efter dem borta i hallen och hon nickade. Jodå, där fanns en disk där man skulle betala någon skatt vi fortfarande inte vet om det var flygskatt, miljödito eller vad. $57 kostade det i alla fall, och då fick vi var sitt stämplat papper som öppnade incheckningen för oss.

Inne i avgångshallen tänkte vi fika och gick fram till en disk och pekade.

-No, no, sit. Table service.

Sedan hände inget mer och efter en kvart reste vi oss och gick och köpte mackor att ta med i ett annat stånd.

Planet till Havanna var ett litet propellerplan modell äldre. Tror fd Lillchefen vägrat gå ombord. När det sedan skuttade iväg och krängde på alla håll och kanter tänkte jag på en av mina resor till Sydafrika med elever. Hur, vill minnas det var Ebba och Rebecca, som nästan stoppade blodcirkulationen till mina händer så hårt de kramade dem. Flygrädd är jag åtminstone inte.

Planet från Cubana air var inte fräscht alls. Toaletten fick Malmöfestivalens bajamajor att framstå som helkaklade. Vi landade i alla fall i tid i Havanna och det var inga problem att komma in i landet. Börjar tro att det är den smarte twittraren som har problem.

Senor Pasqual stod som utlovat och väntade på oss, frågade om jag var italienska, och efter att han lotsat oss till valutaväxlingen körde han oss till vårt boende i gamla stan i Havanna i sin splitternya Lada. På bilradion hördes ett propagandatal för revolutionen och stora bilder av Fidel och Che prydde vägen in till stan.

Vi bor tre trappor upp i ett gammalt hus, där vi i princip huserar själv på ett plan. Värt värdpar, Laura och Rodney bor ytterligare en trappa upp. De är ett ungt kubanskt par som hyr ut via homestay till turister. De är superrara, pratar utmärkt och mycket engelska och tar hand om oss på alla vis.

Tre kvarter bort ligger en av Havannas äldsta restauranger som vi tipsades om av Laura. Bra mat, bra levande musik av fyra äldre herrar.

Havanna verkar leverera. Och bilder kommer!