Tre veckor går fort, och vi har nått vår sista kväll i Costa Rica. Eftersom trafiken runt och i San José är milt uttryckt gräslig och vi ska flyga i morgon fm har vi tagit in på City Express Hotel nära flygplatsen redan idag.

Hyrbilen, en Daihatsu Terios, som enligt bilfirman var likvärdig den RAV4 vi bokat och betalt för, är tack och lov återlämnad. Motorn på den var i klass med min symaskin, och i övrigt påminde den mest om den Renault 4, årsmodell 1963, vi körde i mitten av 1970-talet, men med ett reservdäck hängande på bakluckan för att ge ett lite jeepigare intryck. Årets skämt, men det får vi skoja med Expedia som vi hyrt genom när vi kommer hem.

Vad är nu intrycket av Costa Rica? Det är inte ett, utan många. Upplevelserna har avlöst varandra, de flesta har handlat om den enormt rika och skiftande naturen. Allt från regnskogens fuktiga värme till snustorrt och dammigt vid Stillahavskusten och svalka i bergen. Det är otroligt att ett till ytan så litet land som Costa Rica har så olika klimatzoner. Skillnaden mellan att bo på en lodge med en tarantella som granne har andra kvaliteter än ett hotell i ett samhälle. Då vi ska vara ute i sex veckor totalt är det inte fråga om några femstjärniga lyxhotell vi tagit in på. Men alla ställen vi bott på har varit rena och haft bra sängar. Dessutom är vi rörande överens att det är mycket roligare att bo lite personligare än på stora hotellkedjor. Man träffar och lär känna fler trevliga människor också, för folk tenderar att vara mer kontaktbara där.

Djurlivet är alltså mer inriktat på sånt som flyger, kryper och krälar. Man måste leta mer med kameran efter en rar liten groda här än efter en giraff i Sydafrika av förklarliga skäl. Tapirerna är det största vilda jag mött. Men jag har lyckats fånga nästan allt jag hade på listan på foto. Det är bara den stornäbbade tukanen som lyckats gömma sig i grönskan hela tiden.

Vandringarna på marken och hängande i luften, liksom kanotturen i djungeln kommer jag aldrig att glömma. Så fantastiska minnen!

Människorna här, ticos och ticas som befolkningen kallas, är lätta att tycka om. En del kan tala engelska, många inte, men alla, alltså verkligen alla, vill och försöker förstå och göra sig förstådda. Tecken, charader, teckningar, ord på olika språk och många glada skratt så har det alltid löst sig, oavsett om det varit i en affär, på lokal eller bara någon jag frågat om vägen på gatan.

Maten är också speciell. Nationalrätten är Gallo Pinto, dvs ris med bönor och kyckling och med äggröra som tillbehör. Den serveras som frukost. Som lunch, och naturligtvis som middag. Gallo Pinto kan fås överallt, både på sodas (frukost- och lunchserveringar utan alkoholrättigheter) och restauranger. Tack och lov finns det annan mat också på de flesta ställen! Det var bara ute i Tortoguero, där vi dessutom blev magsjuka, som det var nästan allena rådande. Sedan har jag inte rört det…

Något jag verkligen gillar är Ceviche, marinerad rå fisk, liksom Yuca frita som en smakligare variant av pommes frites.

Kranvattnet går också utmärkt att dricka på de allra flesta ställen, och smakar bra. Kaffet, odlat i landet, är en höjdare liksom alla fruktdrycker. Favoriten har blivit Guanabana, soursop. Mannen påstår att ölen också är god, vinet är däremot av skiftande kvalitet. Har fått utmärkta chilenare och mindre utmärkta chilenare. Plus att vi köpte ett inhemskt, med betoning på HEMSKT, vin gjort på någon gul frukt. Totalt odrickbart.

Ikväll ska vi köra ett säkert turistkort och gå tvärs över gatan på Hard Rock Café. Blir nog ribs är det risk för!

Pura Vida, Costa Rica❣️